Väntan!

Efter en jul med en släng av influensa, tomte, klapp- och mat hysteri och total avkoppling, så väntar man på svar från vår handledare om vad som behövs ändras i uppsatsen, ska bli spännande och skönt. Känner att jag verkligen vill avsluta detta nu!

Det finns en tid för allt..

Idag, mina vänner, har jag och Crico knytit ihop säcken!
Vi plockade fram de sista krafterna och har avslutat, korrigerat, omstrukturerat, filat och till slut skickat in en komplett examensuppsats till vår handledare. Jo...visst, jag vet att det bara är ett första utkast till handledaren...men dokumentet som man levt i de senaste 6 veckorna har inga röda, gula, blå eller rosa markeringar kvar...alla plupparna är borta, sidnumreringen är komplett och säcken har knutits ihop så gott det går. Hur känns detta då? Joo...det känns bra, skönt, overkligt och konstigt. Ja ja...jag vet att vi inte är färdiga men ändå, We did it!

Fast jag måste säga att när vi jobbat hela dagen och bara skulle spara ner filen på usb-minnet, så låste sig datorn hela datorn, ville inte omstarta och bara stängdes av. HJÄRTAT I HALSGROPEN KAN JAG SÄGA!! Det sista man vill att ju att få en hårdiskskrasch! Men, mitt hus´s dataguru kom till undsättning och löste situationen. Dock var det lååååååånga 15 minuter tills vi såg att allt är ok!

Livet känns ganska fint just nu!

Bubblans värld och röda markeringar

En extrem trötthet har landat. Tror att både jag och Crico känner av den. Vi har en stark vilja att ro detta i land, men det är stora vågor på vägen just nu. Livet utanför vår skapade bubbla tränger sig in och gör sig påmind fast att vi försöker mota bort den.

Idag har vi rättat till och strukturerat upp de flesta lysande röda markeringar som vi puttat in för att se att vi skall tillbaka och fixa iordning. Diskussion och resultat har tagit form, om än väldigt svårkrystat på formuleringsfronten, men det finns där iaf även om de inte är färdiga. Ska sätta igång med sammanfattning och reflektion imorgon förmiddag, medans Crico tar tag i resterande litteraturskrivelse. Eftermiddagen blir avsatt till handledning med B. och det skall bli skönt så man får veta om man är på rätt väg med dessa nyinsatta delar.

Det är ju snart dax för den första inlämningen och då skall alla delar vara kompletta. Vi får väl se hur det går med det...det får tiden utvisa....för hur vi än vänder och vrider på det så har dygnet ändock bara 24 timmar!

Krystat...

Resultat och diskussions-delarna är så förbannat krystade på nått sätt. Alla meningar som skrivs, vänds och vrids på tills de är helt upp och ner, och alla ställs mot frågan; är det verkligen detta vi syftar på och vill? Varje detalj måste stämma med vår frågeställning och uppsatsämne och det är lätt att snärja in sig.

Skillnaden mellan resultatat och diskussionen är till en början ganska uppenbar, men när man väl sitter där så funderar man hela tiden om det vi skriver är det ena eller det andra, och då är det inte riktigt lika uppenbart.

Datorn vandrar mellan mitt och Cricos knä och vi avslutar, omformulerar och ifrågasätter varandras meningar, från det stora hela, till detaljer och vidare mot molekylernas värld. Fast även om detta är både omvälvande och tröttsamt till bristningsgränsen, så är det intressant och givande, och mitt och underbara Cricos förhållande tas till nya höjder.

Konsten att...

Konsten att sammanfatta och föra ihop det som man har skrivit och komma fram till nått slags resultat, är inte det lättaste. Faktum är att det är mycket svårare än jag trodde. Man har läst så mycket, har så många tankar i huvudet som snurrar, att allt känns flummigt. Jag skulle vilja kalla det teoretiskt ordbajseri av högsta klass! Man frågar sig hela tiden om det man skriver är relevant för ens ämne. Vi får väl se hur och var detta hamnar i slut ändan...

Gubbavslut!

Nu har jag jobbat färdigt med Vygotskij. Jag trodde han skulle vara den lättaste av de tre som jag gått igenom, men ack vad fel jag hade. Han var så spretig, inne i flera olika områden och väldigt svävande i sina resultat. Men att avsluta där kändes bra ändå.

Nu vänder vi nosen mot resultatdelen för att koppla samman det vi skrivit so far. Jag ser massvis med kopplingar mellan läroplanerna som Crico tampats med och mina gubbar, fast det är kanske inte så konstigt, mycket av deras grundtankar syns tydligt i läroplanerna. Väldigt intressant faktiskt att se kopplingarna som finns genom tiderna mellan dessa.

Tiden börjar rinna ut och vi har mycket att göra kvar. Men någonstans måste man dra en gräns. Det finns mycket som man skulle vilja få in från övrig litteratur, men som sagt, måttet är snart rågat!

Tror jag avslutar för ikväll, kommer inte längre just nu. Mys i soffan med familjen är oxå viktigt för att hämta energi..

Gubbs

2 gubbs down, one to go.
Blev "klar" med sammanfattningen av John Deweys böcker idag. Skönt att peta in det i dokumentet för korrläsning av Crico. Det går framåt måste jag säga, sakta men säkert.

Det som däremot står stilla och som i min hydda inte uppmärksammats mycket, är att den första advent kom och gick. Mina fönster lyser icke som de andra i mörkret. Ska försöka få upp en stake för att förleda de på utsidan!!

Jahapp..

Jag återkommer om en stund....

Handledning och Dewey!

Har varit i Götet i dag. Det är alltid skönt att ha handledning. Man får bekräftat om man är på rätt väg och det känns skönt. Vi har långt kvar tills målet, men oavsett så känns det skönt när man vet att det man sitter och jobbar med är relevant. Så vi kör väl på i samma anda så får vi se om några nya, oväntade dörrar öppnas.

Nu har jag gått över till att läsa in mig på John Dewey och det är intressant. Tidigare i utbildningen har man fått aningens flyktiga kunskaper om tänkare i pedagogiken. Men nu får man tillfälle och möjlighet att gå djupare under ytan och som sagt innan, så är det väldigt lätt att fastna och läsa ALLT, även om man vet att man inte riktigt har tiden att göra så. Det är roligt, utbildande, förfriskande och helt ärligt bitvis tungrott...men men skam den som ger sig.

Piaget!

Att läsa och läsa utan att sammanställa känns inte bra. Därför har jag nu i 2 dagar försökt mig på en sammanställning av det jag läst om Piaget hitintills. Mycket av det man läser om är otroligt intressant och det är inte svårt att fastna vid något som kanske inte direkt är relevant för ex-arbetet, men som är väldigt givande.

Vi koncentrerar oss på lite olika saker för att komma framåt och uppdaterar sedan varandra om det vi sysslat med. Christina har skapat i g-mailen, ett dokument som låter oss jobba i det samtidigt över nätet. Där klipper vi och klistrar in det vi skriver och det är otroligt smidigt, istället för att hela tiden skicka runt olika dokument till varandra. Då slipper vi det där med att saker och ting kommer bort när man tillslut har x-antal dokument florerande.

Jobbade igår kväll till 01.00 och satte igång igen direkt imorse när jag vaknade, så nu tror jag att jag tar en stund ledigt. Ska ikväll få äran att gå in i det ljuvliga 80-talet en stund...

Rötter!

Att skriva ex-arbete är verkligen som att vända ut och in på sig själv. Läsningen har ju börjat, vilket medfört att man nu börjar få mer kött på benen, vilket i sin tur gör att man kommer djupare ner och finner nya vägar och ingångar. Det man tänkte från början känns inte tillräckligt specificerat. Så idag, mitt i allt läsande och försök till formuleringar, kom vi på att det vi egentligen skriver om inte är riktigt det som syftet och problemet säger på nått sätt. Eller kanske mer att det syfte och de frågor vi haft, inte varit tillräckligt preciserade. Kvar blir då nått väldigt svårgreppbart, nått flyktigt, och det funkar inte i mitt huvud. Jag måste ha nått mer konkret, så jag vet vilka glasögon jag skall sätta på mig när jag dyker ner i litteraturen.

Så idag har vi slitit vårt hår från rötterna och omgrupperat tankarna, vilket känns skönt. Vi rör oss i samma fält som innan, fast annorlunda ändå. I dagsläget känns detta mer preciserat och bra. Hoppas bara det nu kan stanna här...

Ljus...

Herregud vad det ska vara svårt att veta om det man skriver är relevant! Många bra böcker, mycket fakta men svårt att greppa...hur gör man för att sortera??

Snart kommer Crico, jag har tänt levande ljus och satt på the...myspys i kaoset!

Tid!

Igår slog vi våra tankar ihop hemma hos Crico. Det känns så skönt när vi lyfter varandra, att vi hela tiden befinner oss på olika ställen i "lust-centrat" gör att det hela tiden är någon som kan lyfta den andre. Just nu är inte mitt huvud och min kropp i riktigt fas med varandra och stressen gör att lusten uteblir. Fast oavsett är det bara att köra på...inget val här inte!

Vi fick formulerat lite igår och det känns skönt. Inledning, syfte och problemformulering har blivit synade i sömmarna och nedprintade i Word. Idag blir det fortsatt läsning. Åkte på hemvägen igår om Ikea och köpte mig en golv-läs-lampa, så nu får man hoppas att man kan bli lite mer upplyst idag!

Ops...

Idag har det lästs och lästs och lästs. Skrivit har jag oxå gjort. Jag har kommit på ett sätt som funkar för mig för att kombinera läsning och skrivning. Lite svårt är det bara, att veta vad som är relevant i bokhögen. Inga andrahands källor ska helst användas och det är lite svårt att undvika när man går in på gamla tänkare genom tiderna. Många har skrivit och omtolkat deras teorier, men alla gör det ju utifrån deras eget perspektiv. Djungeln är väldigt tät!

Startade med en Piaget-bok, men kom snabbt på att utan kaffe (som naturligvis var slut i skåpet) så skulle jag inte komma långt. Därför gick jag över till en text jag hittat på pdf-fil, bildning och kunskap, som är ett slags komplement till läroplanerna.

Undertiden man läser så här i början, så är det lite svårt att veta var och hur det kan användas. Måste nog få lite mer koll på var, under vilken rubrik, sakerna skall in...det finns ju några att välja på...

Applåder!!!

Det nya inskickade PM:et mottogs med applåder....nädå inte riktigt! Men i alla fall blev det accepterat, så nu är det bara att sätta igång. Det känns som om gårdagens frustration släppt och flugit sin kos för tillfället. Oavsett process, vare sig det är en gestaltningsprocess eller som nu en skrivprocess, så ter de sig lika. Toppar och dalar, lyckorus och depression. Ganska intressant faktiskt! En av de saker jag lärt mig på HDK under mina 2 år där, är hur jag hanterar en process. Jag ser tydliga samband och igenkännande tillstånd och jag blir inte längre lika frustrerad. Tid är essentiellt självklart, oavsett hur lång tid man har, det gäller bara att greppa tag och sätta ner foten. Så, idag bar det av till bibblan i Falkenberg för att leta böcker. Småstad, begränsad tillgång, men ändå en tillräcklig början. Tror jag börjar med Piaget...

Gör om, gör rätt!

Vårt PM var luddigt och stort! Fast det visste vi ju redan om på nått vis. Tanken att man skall formulera en färdig och fullt-ut planerad plan, känns väldigt överväldigande och därför blev nog oxå PM:et luddigt. Våra tankar var inte nedplockade, ihopskrapade och våra fötter svävade långt ovan mark. Så, handledningen igår med B var givande på så sätt att vi helt enkelt tvingas till att tänka om och göra rätt.

Så idag har jag och Crico slått våra kloka huvuden ihop och diskuterat vad det är vi egentligen vill göra och skriva om. Det kan konstateras, helt klart, att det är himla svårt att plocka ner och snäva in. Ramarna vi har att arbeta efter är, efter planering igår, 6 veckor kvar till inlämning till handledaren. Detta påverkar enormt mycket och stressen ligger som en tät dimma. Känns som vi inte kommit någonstans alls!

Det vi nu bestämt är: vårt arbete kommer vara en ren litteraturstudie; vi har snävat in att i första hand sätta en defenition av begreppet ämnesintegration med hjälp av litteratur som tex tidigare forskning, styrdokument, ordböcker mm; sen kommer vi ta in 3 "tänkare" som vi kommer fördjupa oss litteraturmässigt i (Vygotskij, Piaget och Dewey) och analysera deras tankar om begreppet. Frågan är nu om detta håller???

Vidare var jag på biblioteket på peddan igår och lånade 2 böcker som jag tänkte börja med, "När olikhet föder likhet" och "En annorlunda skolverklighet". Man måste ju börja någonstans för att komma igång och för att dämpa ångesten som ligger och lurar...

Jaha

Jaha, tanken var ju som jag nämnt innan att jag skulle flytta till ex-bloggen, men nähä se de gick inte. Tanken var att jag och Crico skulle ha en blogg tillsammans under examensarbetet, men tydligen skall vi blogga var för sig. Sååååå jag fortsätter väl här, men under de närmsta månaderna kommer här endast handla om min/vår process under examensarbetet. (Som om jag har varit så himla aktiv det sista..).....men nu blir det andra bullar.

Ex-arbetet då. Ja jag skriver med underbara och fantastiska Crico och jag ser fram emot vår process som ligger framför oss. Vårt ämne (än så länge...): Ämnesintegration-ett didaktiskt verktyg. Vi har haft intro-handledning idag på HDK och fått tilldelat handledare. Kul att komma tillbaka dit, även fast vi inte kommer ha någon gestaltande del som många av de andra. Det är en viss atmosfär där som är så skön på nått sätt.

...men först...HELG!

Fre´da

Examinationsvecka, kaffe, laptop och lite sömn. Ja så har denna veckan sett ut. Ska ta en paus och åka till paradiset. Saknar processsssssamtal och inspiration. Vill mer!

Some time please!

Tiden går vidare, men tydligen följer inte bloggen med av någon annledning. Hade stora tankar om en fortsättning men det har inte bara funnits tid. Just nu är jag på vfu, eller rättare sagt snart är den slut och det är dax att gå in i universitets-bubblan igen efter att fått varit utsläpp i 4 veckor. Det är så otroligt inspirerande att få komma ut i verkligheten. Skönt att det börja lida mot sitt slut med pluggandet. "Bara" examensarbetet kvar att ro iland, sen så!

OneMillionGiraffes!

En kille, ett vad, blir till ett projekt. Helt fantastiskt roligt och otroligt inspirerande. Så följ denna länk, http://olahelland.net/giraffes/ , och skicka in din giraff. Tänker få till ett bidrag själv...man kan ju undra varför just giraffer??

Paradiset!

Som jag nämnt innan har mina svärföräldrar en stuga. Ett fantastiskt ställe kallat paradiset, där det finns massvis med lugn och ro. En stuga, en lillstuga, en mulltoa och ett vedskjul. Nu ska det renoveras. Det har regnat in i lillstugan och taket är förstört. Yttertak, innertak, slipning och målning ska ske med början nästa vecka då min käre make går på semester. Det ska bli riktigt roligt faktiskt! Vi har varit på loppis och köpt nya våningssäng och det kommer förmodligen inhandlas övriga saker oxå vad det lider. Men en sak i taget, lillstugan först!

De där med livet som passerar!

att få ta del

att få vara del av

att få vara samman

tillhöra,

att få och ge och ta

utan samvetskval,

villkorslös kärlek

för mig

för dig,

att finna nuet

i allt,

ögonblick,

att finna rörelse

skratt

och glädje,

vackerhet

minnas,

dofter och beröring,

band

mellan oss,

att få älska

och bli älskad,

det är detta som livet för mig

inget annat är viktigt

i långa loppet,

missar man detta

kan det lika gärna va!

Stress och renovering!

Mitt i all ledighet som man är bortskämd med, känner jag en slags stress komma krypande. Stressen att ledigheten snart är slut och att skolan börjar igen. Tror faktiskt jag är lite skoltrött. Känner mig färdigpluggad på alla plan. Jag har ju ändå pluggat i 5 år nu och man börjar bli ganska redo att komma ut och jobba, tjäna lite pengar och kunna börja göra saker igen. Studerandeekonomin är ju som bekant inte fet! Jag har massor att läsa inför hösten men kan inte riktigt plocka upp texterna, känner panik när jag tänker att jag måste. Det finns varje dag alltid något annat att göra istället som känns viktigare. Jimmys föräldrar äger ett litet paradis. En stuga som är så underbar att vara i. Det ska renoveras en lillstuga där, där taket gått sönder och planering inför det känns mycket roligare att ha i huvudet än relativt tunga pedagogiktexter. Lantlig inredning, vitt och blommigt planeras och våningssängar ska det letas efter. Bra mycket roligare i mitt tycke...

Hjälp??

Är det någon som sett en sådan här staty innan? Självklart kan man tänka sig att den skulle kunna vara från Bali, där det är vanligt med skulpturer. Det hade varit intressant att veta vad den står för...och vad den används till. I magen har den en 3 cm bred och kanske 30-40 cm lång och djup skåra. Köpte den på loppis för en relativt billig peng. Lite djärv kan tänkas är men det kan inte hjälpas... Så det vore trevligt om någon har nån ide..??

Ulf Lundell

Är precis hemkommen från Ulf Lundells utställning som denna vecka pågår i Falkenberg. Han kommer ju spela på den gigantiska scenen som de smackat upp rådhustorget idag med, hade varit riktigt kul att gått dit. Jag är positivt överraskad!

Lekfullt, smakrikt, starkt, färgsprakande och helt i min smak. Synd att man inte hade sådär en 30 000 kronor liggandes skramlande i fickan till övers, då hade man kommit hem med nått definitivt. Gudomligt!!

Hur e de egentligen?

Om man själv väljer att vara med i en grupp, medvetet går in i det, man får inte något betalt för jobbet man utför utan medverkar ideellt, kan man då bli en "no-show" när man sagt att man ska komma?

Helt enkelt, vad får man göra och hur får man bete sig i en ideell förening, där grundenstenen är att man litar på varandra och att man är där för att man vill vara med i gemenskapen.
Det är svårt de här med ideella föreningar och medlemskap däri.

Som "en" så klarsynt jämförde med ett fotbollslag, "man är ett lag/team och för att kunna bli bättre måste man träna, och det är ingen spelare som är så bra så man inte behöver träna, då finns det andra som kan hoppa in på den platsen istället".
Ändå är det så svårt! Andra blir satta på pottkanten för det en väljer att göra. Väljer man då att bli en "no-show" får det konsekvenser för alla inblandade, speciellt då det krävs x-antal medlemmar för att utföra arbetet på bästa sätt. Är det respekt?

Ingen vill att ingen ska uteslutas, men hur långt får man gå när det påverkar andra?

Jag anser att har man gett sig in i leken(gått med), får man leken tåla(engagera sig). Kanske har jag fel, men när andras handlingar påverkar en själv, vilket det oftast gör, bör man tänka 2 gånger. Utsätt inte andra för det som du själv inte vill bli utsatt för!

Självklart kanske det finns bakomliggande omständigheter som kan vara bidragande, och det har jag respekt för. Men talas det inte klarspråk, hur ska man då förstå?

Ta aldrig förgivet att andra ser det du ser, eller att andra hör det du hör, utan klargör istället så att alla befinner sig på samma plan. Det inger mer respekt för varandra och i långa loppet en trovärdig vänskap som kan försätta berg.

...

Tiden rinner iväg, snart har halva sommaren gått och jag har inte hunnit med hälften av va jag tänkt. Man går liksom in i nått slags dval-lunk och helt ärligt är det faktiskt väldigt skönt. Skönt att få vara ledig helt i både huvud, kropp och själ. Försöker läsa in mig lite på höstens litteratur, det är massvis som ska vara läst. Läser ju som bekant sista pedagogik-kursen till hösten.

Den sista veckan har varit fylld av mc och bilar på STCC. Det har varit roligt men ack vad man fick öva sittmusklerna. Vi behövde inte "rädda" en ända gång vilket naturligtvis är kanon för alla parter. Över 10000 besökare så det var skönt att vi hade vår combicamp att gömma oss i. På onsdag är det dax igen, ingen vila och ingen ro. Man börjar ju fundera på vad det var som hände liksom. Från att inte varit intresserad av motorsport alls till att det blivit ett gift, man längtar dit! Tror det beror på alla polarna. Med rätt folk så blir vilket jobb som helst roligt!

Solen lyser, man e ledig, barnen är glada och man har kärlek runt omkring sig, kan det vara bättre?
Ja kanske skulle det vara att få åka till banan, och dit ska vi ikväll...
So everything is complete!

Flockdjur!

Likt flockdjur väller alla däggdjur in genom dörrarna till stormarknaden för att sedan helst röra sig runt i grupp. Kaosartat, frustrerat handlande där de starkaste slåss om matjesillen som om det vore den sista i hela världen. Rumpor upp i vädret i rad med näsorna ner i stora lådor med färskpotatis rotandes runt för att hitta den ultimata potatisen som glänser likt guld. Tätt bakom står resten och köar, för det är något vi svenska däggdjur är fantastiska på, och slåss om rullarna med påsar som de sedan ska stoppa ner sina utvalda guldklimpar i. När däggdjuren sen fyllt sina guldklimpspåsar fortsätter de med sina vagnar som om det inte fanns någon annan i närheten. Det knuffas, puttas och muttras för att sedan ställa sig i nästa däggdjurskö till jordgubbarna. Där börjar proceduren om med att slåss om rullarna med påsar och naturligtvis är det alltid den starkaste som vinner kampen. Fast kampen som de just vunnit blir en bitterljuv vinst då de inser att de likväl måste vänta i kön på sin tur. När de till sist kommer fram till de ljuvligt doftande gubbarna inser de att kampen och vinsten var förjävels, för det visar sig att det inte är svenska jordgubbar.
Nu har dom fått vatten på sin kvarn som ger dem styrkan att fortsätta sin framfart att försöka leda flocken i grupp runt affären. Högljutt muttrandes över missnöjet med jordgubbarna förflyttar sig flocken likt ett fiskstim runt om till kaffe, majonäs, grillkorv och läsk för att sedan visa sin individuallitet i spurten till kassorna. De kör på i rasande fart med sina vagnar med guldklimpar, osvenska jordgubbar, matjesill och svenskaflagg-servetter för att hävda sin status i flocken och få den bästa platsen i den kortaste kön. Sen ska det köas igen och klagas på att man minsann alltid väljer fel kö. För det är ju så att skulle den som kom fram samtidigt som du till kassorna, men valde en annan kö, komma fram före dig så är du ju besegrad i flockstatusen och får vänta ända tills nästa högtid kommer i kalendern för att höja sin status...

Så med detta vill jag önska alla andra flockdjur en glad jäkla midsommar och se nu till att njuta ordentligt av guldklimpar, gubbar och sill........för det ska jag!!!

Tillhörighetens fantastiska värld!

Att tillhöra, att vara delaktig, behövd och uppskattad är fantastiskt.
Det finns ett ställe på jorden där jag aldrig trodde jag skulle hamna. Trodde inte det fanns något intresse från min egen sida, vilket det egentligen inte finns, men som skapats under en tid. Inte på grund av vad som utförs där, utan på grund av en samhörighet.

Ibland lär man känna personer på annorlunda sätt. Nästan som under en intensiv gestaltning då man vet pesonens namn men inget annat om personens liv. Man vet inte var dom kommer ifrån eller något om deras familjeförhållanden, men man kommer in och lär känna dom så att säga bakifrån. Man har en sak gemensamt, ett intresse som drar fram andra underliggande faktorer och smaskiga detaljer om en persons personlighet, och det är häftigt. Man får en samhörighet som man sällan får annars.
Samma gäller här. Många är helt nya, andra har jag kännt i 20 år. Men trots dessa 20 åren känner man inte riktigt varandra försen man hittar nån gemensam nämnare. En nämnare som på kort tid för varandra närmare och som visar att det finns mer under ytan.
Jag är glad och tacksam att få tillhöra detta gäng. Det har skapat ett sug efter mer. Man längtar tills nästa gång och det är en skön längtan som gör en taggad.

Så ikväll är det dax igen. Dax att ikläda sig den korsförsedda vita tröjan och de illande röda byxorna där det över ena benet står tydligt skrivet samhörigheten...
RESCUE!

Konsten att...

Konsten att... få in 2 små kaniner i en stor transportbur
Konsten att...hejda sig från att köpa för mycket på sia glass
Konsten att...ta tag i försummade städ-ställen
Konsten att...laga mat ur en tom kyl/frys
Konsten att...rensa ut och förnya
Konsten att... finnas till...

Livet kan vara ganska gemytligt ibland med små västerländska problem som man till viss del njuter av.

Brutet sommarlov!

Barnens avslutning kom och gick, nu har dom sommarlov. Helgen har gått i pajmasens tecken, nån slag urladdning för dom. I har slutat femman och ska vidare, T har slutat tvåan och ska oxå vidare fast på samma skola. Dom är rastlösa, retliga och trötta. Får hoppas dom kan lugna ner sig under veckan som kommer.

Ett samtal kom sent i går kväll. Syrran och syrrans tös A var på väg hem från akuten. A hade trillat så illa att hon hade brutit armen. 3-4 veckors läktid. Inget gips pga att A växer, utan istället en mitella. Hon har jätteont. Inget roligt sätt att börja sommarlovet på...

EXAMEN!

En vän har tagit examen. Vi började plugga tillsammans för ca 5 år sen och lärde då känna varandra. Vi läste komvux och den första LAU-kursen tillsammans och sen spreds vi till våra olika ämnen. Vi har hållt kontakten och träffats lite då och då. Snart är man där med och det är både spännande och skrämmande. Jag är väldigt glad för hennes skull. Så...på lördag är det examensfest

Ledighet för uppstressad student

Försöker hitta min plats i denna nyvunna ledighet som har infunnit sig. Efter 2 långa terminer är man så uppe i varv att man liksom inte riktigt minns hur det är att vara ledig, helt ledig både i kropp och själ. Är nog fortfarande lite för uppstressad för att kunna slappna av och njuta. Upptäcker att jag har långtråkigt ibland fast jag inte borde ha det. Lite knepigt faktiskt... Helgerna är hektiska som den. Då har man lagt in massor av saker som måste göras. Dessa saker är sånt som lades in innan ledigheten infann sig, vilket är ett bevis på att man skall leva så fort och så mycket man bara hinner under veckosluten för att sedan, nu, sitta och glo under veckorna när alla andra jobbar. Hmm får nog försöka planera om i min hjärna innan det kan komma ut praktiskt...

BUS

Idag har jag varit med min dotter och hennes 17 klasskompisar på busfabriken i Halmstad. Hon slutar ju som bekant 5:an och klassen ska splittras till olika skolor och klasser, och nu så här innan avslutningen passas det på att göras massor av saker. Detta är en klass som jag tror det finns få av. Dom har en sammanhållning som är helt unik i mina ögon. Ingen är utanför, alla hittar på saker tillsammans både på raster och utanför skolan. Det är helt underbart att se. Och nu ska dom splittras vilket är väldigt tråkigt. Tydligen tycker de rådande att det är bra att splittras och skapa nya konstallationer. Jag kan hålla med till viss del, visst är det bra att tillföra och dra bort och blanda om och skapa nytt, men i just denna klass så är det så synd. En boendegräns är dragen av kommunen, hälften till en skola och hälften till en annan. Av dessa "hälftar" delas det upp i 3-4 olika klasser. Nytt är inte alltid bra, även om det självklart blir spännande för alla inblandade. Hoppas bara det kan bli ok i fortsättningen oxå...

Grundat

Upptäckte idag att det inte bara kunde sluta så där abrupt som det gjorde i Måndags, jag mådde inte riktigt bra av det så jag fortsätter istället. Jag tror att jag inte riktigt var hela vägen framme.

Fick av en kär gammal granne 10 meter ogrundad gedigen linneduk förra sommaren, vilken jag har gett mig i kast med. X antal meter sitter nu uppe på min vägg och har grundats så jag e alldeles vit hela jag. Guuuud va skönt de kändes efter ett par dagar i nått slags vakuum som jag inte förstått mig på. Väntar nu bara på att det skall torka...

Nya tider väntar...

Ikväll ska vi på föräldramöte på den nya skola som min dotter ska börja på till hösten. Man funderar på vart tiden tog vägen.

Hon var själv där på besök idag och kom hem helt lyrisk.
"Det var så stort mamma och dom hade ett fik där så då måste jag ha med mig pengar..får jag det?"
"Dom andra barnen applåderade när vi kom in och sa..där är dom nya 6:orna...man kände sig så välkommen..".
"vi ska få egna skåp med nyckel och då måste jag ha en nyckelring".
Det är sådana tillfällen som man måste försöka spara på och stoppa undan i minnet när dom kommer hem och liksom bubblar ur sig saker som för dom är jättestort. Pengar till fika och en nyckelring...man minns ju själv hur det var...

SLUTGILTIGT AVSTAMP ;)

Då var det slut... redovisningen är gjord och man har kommit ut på andra sidan.
Det känns konstigt på nått sätt. Man är så uppi allt när det pågår och nu när det är färdigt så blir man lite ställd. Det är med blandade känslor som denna kurs tog slut. Innan har man ju vetat att det funnits en fortsättning med nya kurser, men denna gången är det så slutgiltigt. Jag har varit på HDK i 2 år och tiden har bara flugit iväg. Jag minns att jag var så orolig för att inte komma in, och nu 2 år senare har jag lärt mig massor. Det är skönt att kunna titta tillbaka och se utvecklingen som skett. Man blir glad, även om dessa åren bara är en början på något helt nytt, ett avstamp liksom. Nu är det dax att fortsätta. Jag känner mig nöjd och är otroligt tacksam för alla jag fått lov att möta. Vänner som kommer att bestå, lärare som fört en framåt och alla andra runt omkring.
Puss o see ya!


Jag kommer att behålla denna blogg och fortsätta skriva. Det kommer ju en gestaltningsfortsättning till hösten och jag kommer att läsa min sista termin på lärarutbildningen, så det kommer förmodligen finnas massor att blogga om...om bara tiden finns.

Skroten

Idag har jag varit och frossat i tyger på skroten i Kinna. Även om det nalkas redovisning av projektet snart så finns det alltid en fortsättning...

Servo

Helgen som gått har varit avsatt till snabba hojar och ambulanskörning. Mitt i det öronbedövande dånet har jag suttit och skissat. Försöker finna nått slags avslut men det är svårt. Tiden gick för fort i denna kurs precis som hojarna som blåste förbi i 250 knyck. Det är risk för krasch på många sätt! Önskar det kunde vara så lätt som att sätta på blåljusen och hämta upp (samla upp) för att sen lämna över till de mer kunniga. Jag är ju den som styr här och man skulle väl kunna säga att jag inte har "servo" direkt. Jag ska ju vara den som är "mer" kunnig i det här och lätt kunna knyta ihop säcken, men det är inte riktigt så. Skulle själv behöva en nackkrage och en andningsväska med en fullt öppen syrgas tub framför näsan...

Jag har släppt syendet, det känns klart på nått sätt. Tänker nog avsätta veckan till uppsamling och återknytning. Vi får se...

PROV...

Det vart riktigt roligt faktiskt....detta ska inte ses som färdigt på nått sätt....

...

Mitt arbete liknar en mind-map! Varför? Vet inte riktigt...men kanske är det logiskt för det är oftast så jag gör anteckningar...det är så jag tänker och har tänkt i min process...även fast det varit omedvetet...hmmm får se vad detta är egentligen och varför det kommer nu...

"Mindmap, minneskarta, tankekarta. Mindmapping är en teknik att göra anteckningar, ofta i flera färger, som baseras på relationer mellan inlärda element. Tekniken utvecklades under 1970-talet av Tony Buzan. Mindmapping används idag inom vitt skilda områden, allt från noteringsteknik i skolan till att arbeta med komplexa utvecklingsprojekt. Alla som arbetar med att sammanställa, ta del av eller presentera information med någon sorts komplexitet har glädje av mindmapping-tekniken." http://sv.wikipedia.org/wiki/Mindmap

Har laddat hem programmet som finns på länken ovan. Har testat lite och det kanske har potential...vi får se...

Miss...

Ibland blir det missar i kommunikationen, och det är inte mycket man kan göra åt det. En handledning som kändes viktig, uteblev. Det känns tråkigt men det är väl bara att fortsätta vandra. Det är ju ändå snart dax för nått slags avslut och det måste ju ändå komma innefrån på nått sätt, så det ska nog bli bra ändå. Fick ju pratat av mig i Måndags... tack S och C.

Sortera

Det stora ska bli mindre...som vanligt.

Först en känsla av att inte ha något alls (with a little help from my friends), och sen en känsla av ro.

Att titta, ta ett steg tillbaka och se vad man gör, vad man gjort, är skönt. Det kopplar dåtiden med framtiden. Man finner länkar. Jag har ganska mycket, kanske inte rent visuellt, men innehållsmässigt. Det finns en stark koppling mellan mina tankar och det jag ser framför mig.

Tror jag återigen förvandlat frustrationen till handling och denna gång såg jag den mycket klarare. Som en öppen bok...

Tillfreds...

...samtal...

Det ger fina tankar när man leker bredvid varandra, även fast det bara var för några timmar.

Risk för brand...

Det glöder... både på gott och ont...

Frustration...

...är svår att handskas med. Den är svår att handskas med även fast man är medveten om att den ska komma. Den är svår att handskas med när allt man vill är att få hjälp utifrån och man vet att det måste komma innifrån. Jag känner mig oformulerad i mitt projekt...eller inte direkt oformulerad utan snarare kanske det är så att jag har svårt att plocka ner och gripa tag. Jo förresten jag är nog oformulerad och jag undrar varför. Mitt projekt är fullt med innehåll men kanske är det för stort, för ogripbart just nu på detta plan.

Frustration kanske är bra fast det känns skit. Frustration kanske för en framåt och är drivande men för tillfället är jag lite trött på att stångas. Projektet följer sitt mönster och jag vet vad som nalkas. Problemet är kanske rädsla. Rädsla för att det skall ta slut. Jag vill inte att det skall ta slut på min tid på HDK. Jag vill va kvar i bubblan och fortsätta utvecklas, jag är ju precis i början. Det är nog frustration för många olika saker som spelar in just nu. Men jag måste gripa tag och plocka ner. Det har funkat innan, jag vet hur jag funkar. Jag känner min egen process.

Det är dax att stoppa ner foten i betong och stå stadigt...på många olika sätt.

...

I väntan....i längtan efter handledning...

...http://www.fulheten.com/

Hornet i sidan...

Jag läser...fortfarande!!! Jag läser både Dalai Lama-boken men oxå ändligt och oändligt spel av James P Carse och dessemellan syr jag för hand. En ganska trevlig tillvaro faktiskt. Enda problemet just nu är att jag lyckats få in glöd i ögat och svett upp hornhinnan på mitt högra öga, vilket medför tämligen suddig syn. Förhoppningsvis kommer det lägga sig tills imorron och min enda kommentar till detta dilemma är att rökning är farligt!!!

Ett citat ur "Ändligt och Oändligt spel" som gör mig glad;
"Det finita spelet för livet är allvarligt; det infinita livsspelet är glädjefyllt. Det infinita spelet ekar av skratt. Det är inte ett skratt åt andra,...det är ett skratt med andra, tillsammans med vilka vi har upptäckt att det slut vi trodde oss vara på väg emot har öppnat sig. Vi skrattar inte åt det som överraskande har visat sig omöjligt för andra, utan åt det som överraskande har visat sig möjligt med andra". (sidan 29)

Dessa texter för mina tankar längre, får mig att nicka instämmande och får mig vilja mer med det liv vi har fått.

Tid till eftertanke

(http://www.kktanhp.com/Theravada%20Buddhism.htm)

Jag läser...

Dalai Lama boken är fantastisk...

Tack M

Idag!

En dag fylld av uppfyllning av mina barns längtan...

barnkalas

simmning

fika

och

kanin-besök-bestämmningstid

...sen är det måndag igen...

Buddhismen

Sen temat blev satt, har jag funderat massor. I många av de längtans-sökningar jag gjort på nätet, har det ofta uppkommit länkar till buddhismen. Detta är en religion som jag inte känner till så väl, då jag inte är intresserad av religioner i allmänhet. Jag tror att det finns en mening med saker och ting som händer eller sker runtomkring en, så därför har jag inte kunnat ignorera när det ständigt poppat upp buddhist-relaterade sidor, utan valt att undersöka lite på ytan i relation till längtan. Kalla det slump kanske...

Inom buddhismen pratas det om "lidandet". Vi skaffar oss saker som ger oss tillfredsställelse för stunden, vi längtar efter saker och när det blivit uppfyllt, fyller vi på med längtan till nått annat osv (lite som gräset på andra sidan). Detta "lidande" är utsträckt över flera liv och i stora drag går det ut på att utplåna denna åtrå och dessa begär. Vi föds på nytt genom längtan (god eller ond karma är det som bestämmer vad vi blir i nästa liv), och inte försen vi gjort oss av med denna längtan slutar vi att pånyttfödas. Man vill uppnå "Nirvâna (sanskr., "icke-vara"). Inom buddhismen ses nirvana som fullständig frihet från begär, hat och självbedrägeri. Att uppnå nirvana är detsamma som att bli upplyst eller uppvaknad. Man uppnår nirvana genom att handla rätt, och att handla rätt inom buddhismen är att följa fem enkla moralregler: att inte skada eller döda, att inte stjäla, att inte vara otrogen, att inte ljuga och att inte använda droger". (http://sv.wikipedia.org/wiki/Nirvana )

Jag tycker detta låter intressant, det är ett spår jag måste följa. Finns det något som heter "meditations-skapa" tro??

En liten länk... http://vbv.se/

---

---

okoncentrerad, bitvis fokuserad. förvirrad, frustrerad, förbannad, splittrad och sliten...

...samlad, sökande, suspekt, liten, lustfylld, lekande och lärande...

Var må detta sluta och hur kommer man igång??

12 år + 9 månader

Jag vill så mycket! Den sista tiden, de sista åren, har jag velat massor som legat och pyrt och som velat komma fram och få ta av min tid. Tid jag inte haft, tid som jag prioriterat till annat i mitt liv. "Ja e inte bitter"...var sak har sin tid! Under denna "belägrade" tid har jag längtat... längtat efter mig och mitt. Nästan som att det funnits ett hologram av mitt forna jag i det belägrade jaget.

Jag har vetat om, hela tiden och extremt intensivt, att hologrammet funnits. Jag har många gånger försökt att plocka fram det... men genast fått stoppa undan det för det belägrade jagets skull. Jag har bett om lov, sökt tillstånd flera gånger men inte lyckats...inte försen idag av alla dagar och inte självgjort.
INSIKT!
Att nån annan såg och påpekade, att jag blev sedd och hörd...och beviljad. Nästan lite magiskt...som efterlämnat pirr i magen.

Tack M.G och ni andra!

LÄNGTAN finns i mina tankar...hela tiden


känns slött och tvunget...

ska bli skönt att ses...

och att mina högt älskade småttingar går tillbaka till skolan...


frihet...

Fri!

Familjelugn,ägg och sol...en liten stund till!

Ett Liv!

Vid första tanken, första anblicken av det nya temat, så kändes det som ett gott tema, ett stort tema som man lätt skulle kunna spinna vidare på. Nu har jag funderat i en vecka och jag har kommit fram till att jag inte kommit fram till något och att det nog inte är så lätt ändå!

Man kan längta efter massor av saker, JAG längtar efter massor av saker. Jag längtar efter vänner på andra sidan jorden, släkt som bor längt bort, kärlek. Dessa saker ser jag som lite elastiska, längtan som dras ut över tiden som ett gummiband och som sedan dras ihop när man får ses, när det uppfylls.

Jag längtar efter vissa materiella saker som jag vill ha som jag inte kan få just nu. Dessa saker är inte fullt så viktiga för just mig som har det bra som jag har det, men kanske livsviktiga för andra sämre lottade.

Hela tiden längtar man efter bättre, bättre, bättre, både för sig själv och andra i ens närhet. Gräset är av någon anledning ofta grönare på andra sidan. Girighet...en av de sju dödssynderna! Man har svårt att bra finnas till och vara nöjd där man är, man har svårt att stanna upp och lukta på blommorna. Tänk vad man missar mycket när man hela tiden längtar efter något annat. Man skulle se på saker och ting som Melker i Saltkråkan gör; Denna dagen - ett liv!

Så idag ska jag inte längta tills imorron eller till andra saker i min närmsta framtid. Idag ska jag fånga dagen... CARPE DIEM!

Dröm!

Jag drömde inatt att jag var tillbaks i New York, fast denna gång med min mamma. Vi skulle besöka en gigantisk tygaffär jag fått nys om, men vägen dit var inte problemfri. Det var fullt med dåligt planerat vägarbete, bilköer och omvägar. När vi väl kom dit så var den gigantiska affären förlagd utomhus, precis som stor brädgård full med öppna hus och högt i tak, och de var fulla med tygrullar placerade i färgskalor. Jag vet att jag tänkte att herregud, vad händer om det regnar! Fast i en perfekt värld, i en perfekt bräd-gårds-tyg-affär regnar det naturligtvis inte... Alla dessa milslånga öppna hus med tyger liksom glödde med ett guldaktigt skimmer i sjöns alla färgskalor och precis när vi skulle sätta igång och shoppa (naturligtvis fanns inga penga-bekymmer heller), så vaknade jag av att solen lyste in genom fönstret och kom rakt i mitt ansikte. Det kallar jag längtan! Man kan defenitivt säga att efter en sån dröm kändes morgonkaffet på min balkong i varm vårsol, som en perfekt start på en härlig lördagsdag.

Nystart!

Ny kurs, nytt tema

LÄNGTAN

Summmmmering!

Jaha då det alltså dax för nån slags summering av denna del av kursen. Lite knivigt måste jag säga på ett vis, då jag fortfarande är mitt i processen, men samtidigt skönt, för att kunna gå vidare och börja på nått nytt. Jag får försöka sammanfatta där jag befinner mig just nu, då jag som sagt inte riktigt känner att jag avslutat på nått vis.

Jag känner att min process varit lite mer spretig än den brukar vara. Jag har haft ganska mycket mer tankeverksamhet än verkstad. Visst har jag gjort oxå, småsaker, men inte det fullt givna som under andra projekt. Det känns ganska skönt faktiskt, så här i efterhand. Jag har känt att jag bara följt med i processen och låtit mig undersöka mina spår lite mer fritt denna gång än innan. Det har inte varit det stora som varit viktigt utan snarare alla de små bitar som fört mig framåt.

Jag har ju hela tiden hållt mig till min ingång med DNA, men det har hela tiden tagit nya vändningar som inte vart tänkt från början. Tanken denna gång var att jag inte gjorde det personligt om mig, som varit fallet innan. Självklart blir det alltid personligt då det är jag som gör, men botten har inte handlat om mig och mitt, och det har varit både skönt, annorlunda och jobbigt. Skönt för att inte behöva ransaka sig själv och bearbeta saker på samma sätt, annorlunda då jag har blivit van vid att jobba så och jobbigt då jag upptäckte att mitt photande började med att direkt utmana mina egna gränser, att bearbeta mig själv. Kontentan som jag ser det, är att även fast du inte tänkt göra projektet om dig själv så är det lätt att hamna där ändå. Som sagt, man kan ju bara utgå från sig själv.

De sista 2 veckorna har jag försökt hitta DNA eller mänsklighetens DNA genom en kameralins. Vad är då mänsklighetens DNA? För mig, helt uppenbart, är det människor. Jag ville fånga människor i närbild, fånga deras ansikten när de inte vet att de är iaktagna, fånga blickar, samspel och liv helt enkelt. Det har varit spännande och jag har fått närbilder precis som jag velat ha. Inte många då jag och ny kamera inte riktigt känner varann, men ändå. Sen upptäckte jag där bland 6-700 bilder, blickar. Blickar av den sort som jag sökt fast jag inte visste om det själv.

Sååå, där är jag nu och jag känner mig nöjd.

Blicken!

600-700 bilder, kanske 20-30 ok och en handfull bra. Men när jag kollar igenom bilderna, de bilderna som inte är nått att ha, som antingen är suddiga eller har folk utan ansikten, har jag funnit att många har en sak gemensamt. Det finns nästan alltid en person i bilden som har en blick rakt in i kameran. Ibland har kameran fokuserat på nått som inte jag har fokuserat på och det skapar enligt mig väldigt spännande bilder. Ett hav av folk och en blick. Störtskönt! Det är ju där, mitt i havet som DNA:t finns, i just den blicken, den personen.

Livet genom en lins!

Idag har jag tänjt på mina gränser. Helt otroligt vad det var jobbigt i början, det tog tid innan jag fick upp kameran. Lånade stativ på skolan och då kändes det bättre på nått sätt, tänker jag själv iaf. Fick fin fin hjälp av kära M, massvis med tips och moraliskt stöd gör underverk...tack vännen!! Visst, bilderna är lite gryniga pga zomen men va fasen, rom byggdes ju inte på en dag....jag gjorde det iaf!!!

Gränser!

Gränser. Alla har vi gränser för hur långt vi kan ta saker utan att känna sig dum eller att känna att hit men inte längre. Ibland, kanske ofta, är dessa gränser hämmande. Dom kan ibland få oss sluta med de vi håller på med innan det egentligen är färdigt. Jag har en sån gräns. En gräns som jag inte visste jag hade och som fått mig att inte kunna fullfölja mina tankar, min vilja. Är detta då ett tecken på att jag inte ska dit? Jag har velat ta närbilder på människor när de inte är medvetna om att de är iakttagna, allt för att försöka få fram mina tankar om det mänskliga arvet, DNA:t. Jag har under 3 dagar försökt på olika sätt att gå över min egen gräns som är att jag inte vill utsätta andra för något som jag själv inte skulle vilja bli utsatt för. Det har varit ganska jobbigt när jag upptäckte det. Inte ens när jag befunnit mig på folkrika ställen där jag inte synts, har jag kunnat trycka på avtryckaren på kameran. Varför? Jag vet inte, det tar helt enkelt emot att göra det nått så otroligt mycket. Hmmm jag får väl helt enkelt leva med att jag är lite mesig.

En Tisdag!

Kamerakärlek!

Handledning!

Efter att ha blivit inspirerad av dagens möte gick jag i rask takt ner och lånade en kamera. Ska nu fånga mänsklighetens DNA... kanske. Testade så jag kunde lägga in o att allt funkade mellan datorn och kameran så här är ni, era fina små människor. Puss

Silhuetter av lugn!

Denna vecka har varit otroligt turbulent på många vis. Man skulle nästan kunna tro att det har varit PMS-inspirerat. Tyvärr har jag inte den turen att kunna skylla på det. Däremot har det varit många små saker som skapat oro eller irritation som tex trasiga mobiltelefoner med knäppa och krångliga försäkringsbolag, varselvaringar och kaninpest hos syrrans tösers kaniner mm. Kanske inga stora saker för världen, men små små naglar i ögonen som spelat roll för nån som försöker fokusera.
Idag har afrikanen på väggen fått vila, och jag har samlat ner mina tankar om allt smått och stort i lite skisser. DNA och arv är ju nått man får serverat på silverfat vare sig man vill det eller inte. Mina silhuetter har kommit tillbaka, nästan som små pepparkaksgubbar. Det finns koppling mellan alla och allt genom herr afrikan. Livet, DNA och tid är ju något som kan vara bestående i nuet men som är lätt förgånget som löv i vinden, kanske till och med taget för givet ibland. Det som består är afrikanen...arvet från och till människosläktet, där varje individ varje silhuett är en del av cirkeln som för oss framåt mot framtiden.

Jag känner mig lugn nu!

Flykt!

Det urgamla sättet för en människa i stress är att ta till flykten och det är precis vad jag gör och har gjort. Jag har gjort de ena o de andra med de tredje, allt för att slippa ifrån det uppenbara. Hade en rejäl urladdning igår och det kändes bra att få ur sig sina tankar riktigt högt och klart. Tack för alla hjälpande svar!

Jag vet ju fullt klart hur en konstnärlig process går till, har ju varit där många gånger. Men ändå blir man liksom överrumplad av alla känslor som kommer upp till ytan. Jag har precis som M bestämt mig för att gå tillbaka till basic, och som S sa att använda mig av mina ideer med DNA och arv i ett material som jag känner mig trygg. Jag har därför idag börjat måla mig en stor afrikan! Lite humor är det faktiskt!

Jag känner att jag måste följa mina egna spår oavsett vad andra anser. Jag kan inget annat göra med tanke på att jag suttit fast med alla tankar om allting annat som andra tycker att jag ska göra. Jag har svårt att jobba mot ett mål jag inte kan se, så nu försöker jag föra samman alla mina tankar i denna gigantiska afrikan!

SKIT!!!

Jag har nog lite svårt att förstå hur det egentligen är meningen att jag ska ta mig ur den här fotbojan som jag går och drar på. Efter handledningen kände jag mig positiv och uppåt i fredags, men nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Behöver nog lite hjälp med förklaringar av er...

I början av ett projekt så formar man nån slags ide om vad det är man skulle vilja göra, vilken linje man ska följa under det tema som ligger som ett paraply. Är den iden man får då illustrativ bara för att man kan ana, kanske inte ett fullt ut färdigt resultat, utan mer en ide vad man vill jobba mot? Sen börjar man fundera kring olika material som man skulle vilja testa på, ibland finns inte många alternativ beroende på vart man vill, ibland finns det tonvis med alternativ att välja på. Oavsett vad man väljer för material så har man ju en ide om vart man vill komma, även fast materialen kan leda en åt olika håll. Är det då nu, när materialet kommit in i bilden, som iden man har kan ses som en illustrativ ide?

I 200-kursen jobbade jag med mina inre konflikter för att utvecklas, och i slutändan när allt var färdigt, hade jag inte jobbat tydligt nog mot mottagaren. Jag kände att jag kommit skitlångt med mig själv, men då var jag nog för lite illustrativ. Är den iden som jag jobbade mot då, mindre illustrativ för att den inte är lika föreställande?

De idéer jag hitintills haft i denna kurs har blivit klassade som illustrativa, vad gör jag då för fel? Hur kan man jobba mot något som man inte vet vad det är, som man inte får veta vad det är, för risken att bli för resultatinriktad eller illustrativ. Det som jag jobbar med måste ju spegla min ide som jag har i huvudet, eller? Jag kan ju inte jobba och jobba och jobba helt planlöst utan en tanke på att jag ska komma någonstans. Eller visst kan jag det, men då har jag ju inget att redovisa vilket jag måste göra. Jag fattar inte? När jag väl får en ide om vad jag vill göra...nä då kan jag inte göra den för att då är jag för illustrativ, för resultatinriktad, för lite riktad mot mottagaren. Jag fattar helt enkelt hur fan jag ska jobba. Jag är förbannad helt enkelt!!! Snart skiter jag i alltihopa, lusten har försvunnit när man inte fattar, när vad man än säger eller tänker är fel.

Fan oxå!!!

Handledning!

Va skönt det är med handledning. Och va skönt det är att befinna sig i en grupp med likasinnade som inte dömmer en eller tycker man är konstig för att man inte orkar prestera. Skratt, glädje och lycka kallar jag den samvaron. Man e, andra e och man e tillsammans. Det skapar lust och vilja att försöka igen och igen. Det finns inget man inte skulle kunna säga för allt som diskuteras är personligt. Det är så skönt att bli inspirerad av andras projekt, man får liksom lusten tillbaka gratis, nästan som en belöning på något som andra gjort. Tack alla för idag och tack för att ni finns och tack H för dina ide-sprutande tankar om allt och inget som gav mig skrattet tillbaka.

Vi är alla afrikaner!

En ganska lång men intressant föreläsning av en forskare vid namn Spencer Wells. http://www.youtube.com/watch?v=tmHloU_xEJo

"...and then all hell brakes lose, the art makes its apperence..."

...ganska kul faktiskt.

Har trillat in på släktträd, kanske ska måla/collaga mig ett eget!!

Splittrat arv!

Jag känner mig splittrad. Splittrad och frustrerad i projektet. Varför ska det vara så motigt, varför ska det vara så svårt att sätta ner foten? För det är väl snart dax att göra det, eller? Känner mig nog lite stressad och har svårt att plocka ner mina tankar. Bläääää

Jag har flyttat mina tankar från DNA till ARV, men det blev inte lättare för det. Har photoshoppat lite och det känns bra. Min behållare av tid blev till en ryggsäck istället för glasburken som jag skaffat från början. Ryggsäcken som symbol för sitt eget arv, det oundvikliga arvet eller utvecklingens arv, tanken att allt kommer från något. Det känns bra att göra, men problemet är nog att jag gör lite här och lite där och risken är att det inte blir nått alls i slutändan... Nä, jag vet att man inte ska tänka på resultatet, men det är jä-ligt svårt när man börjar känna sig stressad. Vad är det jag egentligen håller på med och varför?

Ska allt bytas ut? Är det meningen att jag ska göra nått helt annat? Kanske ska jag välja att fokusera på en av tiderna, "då, nu eller fram".
Fan ja vet inte och det driver mig till vansinne!

Hittade kalles släktträd som tillfälligt fick mig på gott humör...

DNA i PARADISET!

Under vår underbara helg i paradiset på jorden har jag gått lös med mina klädnypor, DNA-klädnypor, i skogen. Det var väldigt roligt, men samtidigt kändes det som om att jag avslutade nått, kanske DNA-ingången rent konkret. Vaknade mitt i natten av att jag tänkte arv. Självklart intimt kopplat till DNA, med just ordet arv blev lite annorlunda i mina tankar, en utveckling. Vi får se var detta leder...