Reflektion!

Att reflektera och tänka över vad man har gått igenom efter ett projekt som detta är alltid bra. Då får man möjlighet att tänka efter vad det är som man egentligen har sysslat med de senaste veckorna, för oftast så rusar tiden iväg när man hela tiden ”gör”, att man missar att tänka efter.

För att börja starkt… så vill jag börja med de negativa saker jag anser funnits under detta projekt som både berott på mig själv, men även på omgivande ramar. För att börja med de yttre ramarna så har det under denna tid varit himla stressigt med tanke på tidsbristen och att vi både skulle skriva uppsats, göra en gestaltning och ha ett väldigt fulltecknat schema samtidigt. Detta är ju inte alls ovanligt på något sätt, men dock väldigt frustrerande. Det känns som om det som fick stryka på foten för skriveriet och gestaltningen var bildtolkningsundervisningen. Det känns tråkigt, för jag känner att jag inte hunnit läsa och engagera mig i bildanalyslektionerna som jag velat, och som är en så viktig ingrediens för en lärare i bild. Det känns som om jag missat hela den biten på grund av detta, och det är jättetråkigt! Det har helt enkelt alldeles för många avbrott för att allt skulle kunnat blir så bra som möjligt.
Vidare, när det kommer till mig själv, så tycker jag att jag kanske inte varit riktigt lika fokuserad och engagerad som under de andra projekten vi haft. Min egen drivkraft har varit låg och det känns så här i efterhand ganska tråkigt. Man kan alltid i efterhand se vad som kunde gjorts annorlunda, vilket naturligtvis är nyttigt, men också irriterande. Jag skulle även ha velat gå djupare ner i vissa delar, för att riktigt komma mitt projekts kärna ännu närmare. Kanske berodde detta på att jag inte kom igång fören väldigt sent och att tiden då var för knapp för att göra så, eller så fanns helt enkelt inte kraften och lusten där. Jag kan känna en viss irritation på mig själv när man under redovisningen fick frågor som man inte riktigt funderat över. Det visar ju att man inte riktigt gått hela vägen fram. Om det enbart berott på mig eller om det var en kombination av både mig själv och omkringliggande faktorer, låter jag nu vara osagt.

Jag känner mig, trots ovan skrivna, väldigt nöjd med det jag åstadkom. Jag har lärt mig massor när man tänker efter, och det är väl det som är meningen med en process som denna. Det är ganska roligt, för när min process väl kommer igång, så får den ett eget liv, och det är väldigt spännande att jobba så. Även fast allt kanske inte riktigt blev som man velat från början, så har jag lärt mig mycket om mig själv och hur jag fungerar när tiden är knapp och när det finns lite för många järn i elden samtidigt.

Mitt tema, insida och utsida, har känts väldigt relevant för mig. Det har fått mig att fundera kring personliga saker som tex min familj, mina värderingar och min historia, men också andra saker som människor i allmänhet och barn i synnerhet. Det har fört mig både högt och lågt och till ställen jag annars kanske inte skulle besökt och grävt i. Nu i efterhand ser jag en tydlig koppling mellan temat och läraryrket och vidare till mitt brinnande intresse för barn och ungdomar och relationer mellan människor. Kanske var det därför som folket på fjällgatan tog över både festen och ratten över processen…

Vidare så satte jag ju som delprojekt att lära mig Photoshop, och det har jag gjort. Visst har jag bara skrapat på ytan, men det är alltid en början, och det skall bli kul att fortsätta. Jag känner mig nöjd med mina bilder och att jag faktiskt fick fram det som jag hade tänkt och lite till. (en lite tanke så här efteråt; vad hade mitt projekt hamnat om jag inte fått inspirationen från Berlin...)

Sen måste jag säga att på ett sätt har det faktiskt varit bra att skriva rapport samtidigt som man gjorde gestaltningen, även om jag inte trodde det från början. Visst har det varit otroligt stressigt och frustrerande när man skrivit en bra bit och sen upptäckte att processen tagit en annan vändning, och man fick radera och skriva om. Men det medförde ändå att man synliggjorde sin process på ett annat sätt undertiden som den pågick och jag tror att man kommer längre på det viset. Fast det gör man ju på sätt och vis när man bloggar också, men ändå på ett annat vis på ett annat plan för egen del.

När allt kommer kring så har jag fortfarande huvudet upp och fötterna ner, ändan bak och nosen fram, och så här på andra sidan projektet, så skulle jag inte vilja ha det ogjort. Fast nu vill jag ha lite ledigt, jul med familjen och kul i snön på brädan… så god jul alla och ett gott nytt!!

#!!&%()"__=??

Säcken ska dras ihop och knytas till. Fast det är lättare sagt än gjort!! Känner att det finns så många lösa trådar att jag inte riktigt vet var jag ska börja dra... Gestaltningen känns bra, eller så bra den kan bli och det känns skönt. Dock är det uppsatsen som ska bli färdig och den är för mig väldigt tung. Jag skriver och raderar och skriver igen. Jag har suttit med min dator i knät i flera dagar nu, känns nästan som om den vuxit fast. Man får väl trösta sig med att oavsett vad som händer, så kommer deadline att komma och vardagen fortsätta och mer är det inte med det helt enkelt!!

HUNDERTWASSER

Jag saknar ord....

titta och njut!

http://en.wikipedia.org/wiki/Friedensreich_Hundertwasser

http://www.leninimports.com/hundertwasser_bio.html

DOM HAR BÖRJAT OCH GÅR INTE ATT HEJDA...

DET VANKAS FEST

Ja det vankas fest uppe på fjällis. Långbordet är dukat gatan fram för att samla ihop alla till en gemensam förändringsdag...

Ett gigantiskt materialbord (som inte syns i bild...) finns förberett för alla fjällisfolk att stå på öronen i, allt för att få göra fjällgatan till sin egen.

VABBNING

Det fanns inte med i planeringen att behöva vabba!! Känner stressen hopa sig i mellangärdet. Men vad ska man göra. Verkligheten försvinner ju inte för att man har en deadline hängande över sig. Längtar intensivt efter brädan och ett snöklätt berg... ja ja den som väntar på nått gott...

Får försöka ta fram den organisatoriska sidan av Linda och bena ur detta sinnerliga kaos!

Hmmmm

Försöker lära mig photoshop. Hu vilken tid allt tar. Man blir lätt frustrerad när det inte bli som man tänkt sig. Jag bara skrapar på ytan i photoshop-världen, men det är ju alltid en början...

EN TRIST DEFINITION!

Under handledningen igår upptäcktes det att jag satt fast! Jag trodde att anledningen till att jag inte kom vidare och att allt stod still i min process var att jag inte var så motiverad och engagerad i projektet men nä, snarare fast och ovillig att gå vidare. Det är det som är så gött med handledning, man kommer vidare!

För att nu finna en plattform att utgå ifrån, ska jag försöka mig på att definiera mitt tema, min ingång, för att på så vis försöka komma vidare. Jag har ju som nämnt x-antal gånger innan försökt att jobba med utsida/insida av fjällis. Jag tyckte jag fick en så himla trist och tråkig känsla när jag befann mig där uppe. Det var så långt jag tänkte. Jag tänkte inte ett dugg på varför jag kände som jag gjorde, utan såg det nog mer som en allmän definition, något man helt enkelt bara känner. Men att just jag fick en känsla av detta trista behöver ju inte betyda att alla andra tycker på samma vis. Snacka om ett generellt antagande och inrotade fördomar!!

Så, på vägen hem igår och under hela kvällen, så gick jag in i nån slags extraordinär funderingsfas. Jag vände och vred på det som jag först ansett och försökte komma på varför. Den första tanken när jag kom upp till fjällis var att fy f-n va tråkigt, grått och trist. Här skulle jag inte vilja bo. Hela gatan och de omgivande byggnaderna kändes ofullständiga och ogenomtänkta. Det kändes som en nödvändig genomfartsled där man inte lagt ner nått vidare jobb för att få det mysigt. Allt kändes gammalt, slitet och kalt, nästan som om det inte fanns nån själ där. Jag fick ingen känsla av personlighet, att här bor det ett slags folk som faktiskt gillar sitt område, utan det var totalt okänsligt och blankt. Det kändes som om jag skulle kunnat vara vart som helst och inte i Masthugget på Fjällgatan. Det fanns inget som helst som avslöjade nån slags identitet och tillhörighet. Visst finns det hus som är fina och anrika, men de känns opersonliga. Självklart är allt relativt, man väljer själv vilka glasögon man vill sätta på sig och kanske finns det de som vill ha det opersonligt och trist för att kunna vara anonyma, kunna försvinna in i mängden. Oavsett så är det inte så jag vill leva och bo.

Så, följdfrågan blir då; hur vill jag ha det då, hur vill jag att det skulle vara där upp på fjället?? Som nämnt innan så är det ju upp till mig att förändra platsen till hur jag ser den, hur jag vill att det ska vara. Jag vill ha mer personlighet. Jag vill kunna se vilka som bor och lever där. Jag vill få fram en slags lekfullhet och en värme som jag vet finns där. Jag vill göra det mer personligt, mer färgglatt och kanske till och med nått oväntat, nått man inte tänker sig att få se i ett område som detta. Jag vill att de som bor där skall göra det till sitt. Att när man kommer dit ska man kunna känna avundsjuka och tänka att här, här hör folket hemma, här skulle jag vilja bo. Här finns det identitet, tillhörighet och en längtan att få återkomma.

Kanske är det bara i min bubbla, i mitt huvud som allt skulle kunna vara så. Fast mina glasögon är ju väl så bra som någon annans. Tänker på H:s känsla att det offentliga rummet inte var till för henne, att det var svårt att jobba och förändra när man inte känner att man har rätt till det. Under Berlinresan fick vi se att det offentliga rummet faktiskt tillhörde berlinarna, de hade gjort det till sitt och detta var för mig ren och skär inspiration. Så nu är det dax, nu har jag satt ner foten eller alla fötterna jag kunde hitta och nu ska jag börja jobba mot ett mer trevligt och personligt fjällis!

CORNELL

Det känns skönt med de egenhändigt uppsatta gruppmöterna som vi i vår grupp har haft. Man får hjälp att komma vidare i sina tankar och förhoppningsvis kanske man kan få ändan ur vagnen och fortsätta med det som man sysslar med.

Tack snälla M för tipset om Joseph Cornell! Vilken fantastisk man han verkade vara, helt i min smak (och "vår" oxå tjejer med tanke på loppishysterin i Berlin). Denne amerikanske skulptör skapade tittskåp av loppisfynd och jag blev helt glad av att se vad han gjorde. Kolla gärna..... Joseph

DET GODA!

Man försöker vara pigg och kreativ och hitta vägar runt i denna projektprocesshärva som jag just nu befinner mig i. Det konstiga är att så fort jag får mycket, för mycket att göra, så händer ingenting. Jag tänker att det kommer nog, men än står det still. Jag tänker, vrider och vänder, filosoferar, söker och diskuterar hela tiden, men nått rent handgripligt sker inte. Varför e det så? Varför kan man inte vara mer strukturerad och organiserad för. Ibland kan jag känna att det jag gör känns för ordnat och rakt, varför kan det inte vara så denna gången? Tiden bara rinner iväg och jag har inte riktigt vågat titta på schemat när det är som vi ska vara färdiga egentligen. Hmm vad e det som händer här egentligen...

Statistiken nedan var både otrevlig, skrämmande och intressant, fast var det dit jag ville? Nä, jag tänker på det jag skrev under förra projektet om mina föräldrars lägenhet i rivningshuset på Jungmansgatan. Den trevliga och försynta alkisfarbrorn på svalen som tvingade sina A-lagarpolare att ta av sig skorna på 2 våning för att inte störa. Jag tänker på tanten i närköpsbutiken som tog emot nycklar för förvaring, och mannen som frågade vad frun varit och handlat. Jag tänker på alla barn som ser Fjällgatan som sin trygga punkt i livet och allt bra som händer där. Kanske är det som att blunda för verkligheten, att bara se det goda. Men jag tror på det goda, jag tror på relationer mellan människor som betyder allt. Jag vet att det finns mycket skit där ute som förstör, men jag vill åt det mysiga, det familjära, det goda. Blir lite deppig att tänka på alla de människor som har det svårt, blir för tungt att bära just nu. Kanske sen...

Jag får ta tilliten till Lemarc och Uffe en stund, så får vi se vad som händer!

AGERA!

Följande uppgifter är hämtade från Statistiska centralbyrån(http://www.statistiskacentralbyran.se/). Alla uppgifter gäller Göteborgs kommun, år 2007.

Misshandel barn; 0-6 år: 74 st

7-14 år: 475 st

Våldtäckt (15 år eller äldre): 210 st

Inbrott: 710 st

Rån (18 år eller äldre): 425 st

Bilstölder: 3317 st

Rattfylleri: 929 st

Var 5:e sjätteklassare i Varbergs kommun i Halland, upplever våld hemma.

Vidare taget från BRIS, barns rätt i samhället(http://www.bris.se/).

21401 mailkontaktsökande barn under 2007,

8 av 10 var flickor med en medelålder på 14,1 år.

21% av dessa handlade om familjekonflikter

14% handlade om ensamhet

9.3% handlade om självmordstankar

7.5% handlade om fysisk misshandel

6,2% handlade om sexuella övergrepp/ofredande

4,6% handlade om missbruk i familjen

Jag har hela tiden under detta och förra projektet varit fokuserad på insidan/utsidan av Fjällgatan. Den senaste tiden har jag på nått sätt velat gestalta att insidan kommer ut och blir synlig på utsidan. Först var tanken att bygga en modell av ett glashus, vilket visade sig alltför krångligt och tidskrävande, så nu har jag istället börjat att jobba med kollage för att på nått sätt få fram den mjuka insidan. Frågan är hur mjuk och fin den egentligen är? Visst skulle insidan bli synlig från utsidan om man bygger glasfasader på alla hus, men vill man verkligen se allt som händer där på insidan? Kanske vore det bra att se och agera, istället för att blunda för saker som sker bakom stängda dörrar. Man lever lycklig i sin egenskapade bubbla, sin egen sfär. Man vet att saker och ting sker runt omkring en, men man väljer att blunda. Skulle man våga agera? Skulle du våga agera?

PHOTOSHOPPAD FJÄLLIS

Glashus...

Still!

Herregud va de står still just nu och det får inte stå still för då blir ja stressad o då blir det pannkaka o allt blir genomskinligt.



Hmmmmm... fast det var ju genomskinligt det skulle bli.......eller.



Handledning.....å denna ljuva handledning.....

Att kasta sten i glashus

Glashus, genomskinlighet, transparent, lust, värme och öppenhet. Tänk att få bo i en låda, en genomskinlig låda. Är det positivt tro? Att alltid bli sedd, att alltid se. Vem vill bo i ett sånt hus, har jag funderat över. Exhibitionister kanske, eller folk som i allmänhet inte har nått att dölja. Ha ha vem har inte nått att dölja, alla har vi väl saker som man kanske inte vill att andra ska få se. Tänk dig själv att sätta en kändis i ett sånt hus, ståendes klämmande finnar, fullt med paparazzos utanför. Hur skulle det vara tro! Och vem skulle kunna gå förbi ett sånt hus utan att sakta ner farten och titta, oavsett om man vill eller inte. Fast å andra sidan skulle man väl kunna sätta upp persienner, fast vad är då meningen med ett glashus? Jag vill utmana ödet ändå, för ett glashus hade vart intressant att sätta upp på Fjällgatan. Inte för att få veta hur folk lever eller egentligen är uppe på fjället, utan för att visa på att insidan finns där inne i den tråkiga utsidan. Insidan skall få komma ut och ta bort den tråkiga utsidan helt enkelt.

Hur man nu ska gestalta detta får vi se. Har fortsatt min resa på nätet för att finna inspiration. Kolla in denna sida, http://www.transparenthouse.com/

MODELLER

Jag funderar. Min förra ingång till Fjällgatan var ju insida och utsida. Att vid första anblicken var utsidan av husen på Fjällgatan gråa och trista, man fick en tråkig känsla. Men också motsatsen, insidan, att det måste finnas nått mer innanför det tråkiga, trista gråa skalet. Något som är familjärt, mysigt och varmt. Hur ska man då gå vidare?? Känner att jag vill fortsätta på samma tema jag hade innan, göra en slags förlängning av det. Jag har ju kvar samma känsla av projektet som jag hade innan, så det borde ju inte vara så svårt. Ramarna kring projektet, speciellt den stora tidsbristen, kommer sätta lite käppar i hjulet denna gång, men man får väl försöka göra det bästa av det.

Jag tänker mig en utbredning av insidan ut till utsidan. Jag vill känna värmen också på utsidan, när man går gatan fram. Kanske kan man tänka sig att man skulle kunna se den värmen från utsidan om allt var transparent, genomskinligt. Tänker på alla de balkonger som M jobbade med i början av hennes projekt, och varför inte gå längre och sammanbrygga på nått sätt! Skapa transparenta hus där man ser in. Kanske glasbetong eller nått annat smaskigt.

Har idag försökt skapa någon slags ram av både ståltråd och piprensare som då skulle likna ett husskelett. Kan meddela att det inte riktigt gått som jag velat. Ståltråden vart inte stark nog och mitt "hus" blev en sliddrig massa som inte alls ville samarbeta med mig och mina tankar. Jag var inne på modellbyggandet redan i början av förra projektet så jag får nog tänka om och leta andra lösningar.

Satte mig på nätet och började planlöst söka och hittade ett gratis 3D program som heter google sketchup (http://www.sketchup.nu/). Förmodligen ingen nyhet, men ändå nytt för mig. Laddade hem detta och började leka! Skitkul, och inte så svårt efter ett tag.

Vi får se vart detta landar!

SMURF

Igår ville jag flyga iväg till ett lugnare ställe där jag kunde vara för mig själv.

Men av nån anledning kunde jag inte lyfta...

Kände mig förbannad helt enkelt... Ibland känns det som om allt går emot en, även fast man vet att man har andra bakom sig... Man känner sig liten och otillräcklig...

och aningens förvirrad...

Men idag är en ny dag och nu ska jag in i ateljén och experimentera... SÅ.....HUBBA HUBBA...

Ballonger!

Sitter och blåser ballonger! Inte för att jag måste, det är inget kalas på gång eller så, utan för att när luften gått ur måste den fyllas på igen...på nått sätt. Hoppas kunna fylla på tillräckligt många ballonger för att kunna flyga iväg...nja inte så drastiskt kanske, men ändå. Kan undra vilka ballonger som inte får följa med, vilka som får stryka på foten så att säga!


Nytt projekt/uppsats/gestaltning/bildtolkningsverktyg/och fullt schema, känns tungt!

Tror jag fortsätter att blåsa ballonger istället...

Den upphängda reflektionen

Ännu ett projekt till ända. Det kändes skönt att hänga upp mitt arbete i aulan, nästan som att på nått sätt få det på pränt. Att nu är man färdig, ja så färdig man nu kan bli i ett sånt här projekt. Jag har märkt att jag lever kvar i processen, har liksom svårt att släppa den eller vill inte släppa den. Det är skönt att vara mitt i en process (trodde aldrig jag skulle säga det men så är det för mig), oavsett om processen har varit jobbig eller inte.

Detta projektet har varit helt annorlunda från förra gången. Det har nästan känts som om processen har fört mig framåt istället för att, som innan, när det varit jag som har varit den styrande parten. Den fick liksom ett eget liv och följde sin egen väg och det var bara för mig att hänga på. Rent ärligt har det varit helt ljuvligt. Jag har känt mig mycket lugnare och inte så hispig som bara jag kan bli, när man får nått slängt i knät. Tror att i början vart jag inte så engagerad, tänkte att projektet var på så kort tid. Hade massor av "tomma" ideer som alla gick ut på att göra det enkelt för mig själv. Självklart måste man ibland få göra det enkelt för sig när allt annat runt omkring en är kaos, för så var det för mig i början. Vissa perioder är väl bara såna i livet! Som jag känner det nu i efterhand, så var det nog processen som fick mig att fokusera igen, att skrapa ihop och komma igen, och det känns skönt.

Jag känner mig nöjd, eller nä jag känner mig jättenöjd med det som jag åstadkommit och dit jag har nått under detta projekt. Jag har vågat släppa loss och flyta med och släppa in alla möjliga och omöjliga tankar. Det har inte funnits några gränser och mina egna hjärnspöken har hållt sig i schack (eller kanske finns de inte kvar). Jag har börjat sträcka på mig och söka mig ut i det som finns utanför mig själv, även fast jag har en bit kvar för att nå hela vägen ut. Det tror jag har gjort att jag känner att jag kommit så långt under dessa veckorna. Att man tar in andra perspektiv i sin närmaste zon, låter sig inspireras av det som finns utanför.

Det jag har jobbat med har ju varit en slags motsättning i det som finns på utsidan och det som finns på insidan. Känner att jag nådde dit jag ville och fick fram den känslan som jag sökte. Många har sagt att mitt arbete ser ut som en slags flygbild, en karta, och det är nog precis vad det är. En karta över både tid, rum och historia som är tajt förknippad med mig och min släkt, men även med folket som bor på Fjällgatan. Kartan kan kanske ses som den länk som jag har behövt för att ta in världen utanför och för att komma vidare.

Denna gigant!

Konstigt, när jag vakna i morse och tills nu så sitter jag bara och glor på det jag gjort. Helt plötsligt känns det för stort. Jag är van att inte göra så stora saker, men detta är ju gigantiskt. Det kändes inte gigantiskt när jag sydde igår, men sen när jag väl hängt upp den. Ja den har liksom tagit en annan form, en gigantisk form utan att jag märkt det. Vad var det som hände egentligen? Vad gör jag nu, ska jag bara acceptera detta gigantiska faktum? Känns lite skrämmande faktiskt, vet inte riktigt vad jag ska göra, Hjälp!!

UTSIDAN PÅ INSIDAN!

Hade tänkt att göra ett kollage för att illustrera utsidan i mitt projekt, men det blev inte så. Sista handledningen fick mig på andra tankar, eftersom jag redan kunde se den färdiga produkten. Så efter mycket tänkande fortsatte jag att sy. Det har kännts jättebra, nästan som en avslutning på det jag börjat. Så utsidan har helt enkelt blivit satt utanför insidan!

Min mormors gamla symasin däremot måste fått en smärre chock av all detta syande, och lade helt sonika av idag. Hur jag än försökte så ville den inte. Tror jag bröt 4 maskinnålar och gick igenom en hel rulle tråd innan jag gav upp och sen gick jag in och lånade grannens maskin. Skam den som ger sig...

Tid!

Jag syr in historian, min egen för att få fram andras!

Jag har jobbat med insidan på mitt projekt hela veckan. Jag brukar ju inte sy sådär ofta speciellt, så det har varit kul faktiskt. Jag vill försöka få fram att det finns nått mer där på insidan, innanför väggarna på Fjällgatan. Därför åkte jag hem till min mamma som är en lapptäckes-fantast och började reka tyger (där fanns massor kan jag säga). Min mamma har flera garderober fulla med tyger som hon sparat i massvis med år, och där stod jag på öronen. För att få fram den varma, kärleksfulla familjekänslan i det jag gjort, så tänkte jag att jag måste gå tillbaka till mig själv och min familj. Det är ju det som ligger mig varmast om hjärtat, så för att få fram insidan på Fjällgatan var det där jag behövde börja. Alla tyger jag har sytt av denna vecka finns med i min historia. Det är gamla gardiner från barndomen, mormors gamla klänning, tröjor, lakan, skjortor, handdukar och andra saker. Helt enkelt en "trip down memory lane" liksom. Det har varit helt fantastiskt faktiskt!

Imorse skickade jag iväg barnen till skolan vid 8 och sen satte jag igång. Efter ett tag hörde jag någon ta i dörrhandtaget och hörde min son ropa hej. Först fattade jag ingenting, tänkte att det hade hänt nått på busshållsplatsen. Sen gick det upp ett ljus, klockan var 14 och han kom hem igen... Helt otroligt att man bara kan försvinna in i sitt arbete och helt glömma tid och rum. Jag hade inte ätit, inte rökt (vilket naturligtvis är sunt...) och inte ens varit på toa på 6 timmar. Sanslöst!! Medan jag ändå är helt inne i detta med historia, så tänkte jag att ni kunde få njuta av ett tidigt mästerverk av mig...

Nya ideer!

Jag har kommit in på nya spår och det riktigt bubblar. Det bubblar så mycket att jag nästan inte hinner fånga allt. Jag hade från början tänkt bygga nån slags modell av pvc-plast, där man kunde se insidan genom fönster från utsidan. Låter säkert lite skumt, jag vet, men det var min tanke. Efter handledningen hade jag många nya tankar som snurrade. Jag blev inspirerad av de andra i gruppen och kände att det jag tänkt kändes lite platt på nått sätt. Detta kände jag lite redan innan, men handledningen fick mig att komma vidare. Jag vill fortfarande vara kvar i samma tema som jag haft innan nämligen "utsida och insida", det var det som fick mig att reagera från första början. Jag har väl bara utvecklat, kommit längre i de tankar jag hade innan och det känns jätteskönt.

Så nu har jag flyttat mig från modellbyggandet till tyglappar och kollage. Har jobbat intensivt i 2 dagar och tycker att jag kommer mycket närmare den känsla som jag vill ha fram. Vi får väl se om detta bubblande får fortgå från insidan till utsidan.

Vliesofix, ett mirakeltillbehör till rookies som mig i tygbranschen!

Nybesök & handledning!

Har varit uppe på Fjällgatan igen och denna gången var allt annorlunda. Det gråa, trista och outvecklade fanns kvar, men det var inte det som var starkast. Jag fick en härlig och gemytlig känsla av det mjuka på insidan. Fåglarna kvittrade, solen började komma upp över hustaken, barnen på skolan var ute och lekte på den första rasten, den höga härliga höstluften blandades med kaffedoft. Jag blev glad inombords och mådde bra där i mina egna tankar precis som om jag var en del av det som sker en morgon på Fjällgatan.

Kanske var det jag som var annorlunda, kanske inte. Kanske jag i just den stunden glömde min egen ryggsäck som så oavbrutet pockat på uppmärksamhet den sista tiden. Kanske är det så att bara för att ens egen ryggsäck är full för tillfället, så behöver det inte vara negativt. Kanske är det någonting man skall ta med i beaktning under ett projekt som detta.

Frågan är nu vart jag har hamnat! Många tankar har vaknat sen handledningen och det känns skönt om än aningens stressande. Det jag hade tänkt från början blev nått annat. Helt plötsligt vill jag så mycket mer med mitt projekt än vad jag tidigare orkade. Så nu ska det tänkas om i nya banor på nått sätt, fast med samma ingång som innan; det hårda, trista kontra de mjuka, rofyllda.

Hårt, slitet och grått på utsidan...

...men mjukt och livfullt på insidan

Historia!

Då är det alltså dax att sätta igång med Fjällgatan-projektet ordentligt. Det känns skönt att få gå ner i sina tankar och utforska, analysera och upptäcka. Att helt enkelt få sätta igång! Jag har många tankar som snurrar, men det som hela tiden återkommer är min första känsla, att tiden stått still där uppe. Först var det en känsla av en bubbla, att gatan var skild från omgivningen. Men den bubblan har liksom spräckts nu när jag fått mer kött på benen. Fortfarande känner jag det gråa, det gamla och lite trista som jag upplevde när jag var där, men det har utvecklats till nått mer... på insidan.

Vid den tiden, 1967, var mina föräldrar nykära. De skaffade sig sin första gemensamma lägenhet på Jungmansgatan 11. Båda hade precis gått iland efter ett antal år till sjöss, pappa som timmerman på olika båtar och mamma som parfymbiträde på englandsbåten. Väl iland tog pappa jobb på härlanda fängelse och mamma läste vid handelsinstitutet. Huset dom bodde i var ett rivningsobjekt, väldigt nergånget och slitet, men vad spelade det för roll för två unga människor i början av livet. De fick betala den ansenliga summan av 60 riksdaler i månaden för en etta på tredje våningen med toa på svalen. Putte flyttade också in, en tax som var arg och skällde på allt och alla. På innegården fanns det gamla slitna utedass som förmodligen användes av andra hyresgäster som inte haft turen att få dela en toa på svalen med grannan på samma våning. Gården användes inte bara av de andra hyresgästerna, utan även av massor av råttor. Grannen på samma våning var en äldre herre som gärna spenderade sin tid drickandes öl med a-lagarna på järntorget. Han var väldigt försynt och trevlig och tvingade alla sina polare från järntorget att ta av sig sina skor redan på andra våningen när de kom på besök, för att inte störa mina föräldrar. Vid nått tillfälle, allt för att göra rivningskåken trevlig och bebolig, så målade mina föräldrar om toan i en stark neongrön färg. Så när då herren som bodde i lägenheten jämte, förmodligen hemkommen efter ett av sina järntogs-besök, skulle gå på dass fick han nästan hjärtsnörpen och började skrika när han fick se förvandlingen på toan. Tydligen lärde han sig att tycka om dasset och mina föräldrar och herren kom väldigt bra överens. De bodde där i 1 1/2 år och minns det med glädje.

Så, det finns nått där under den gråa, trista ytan på insidan som är varmt, ombonat och inbjudande. Även om denna anekdot gällde Jungmansgatan, så kan säkert känslan appliceras på vilken Fjällgateadress som helst.

Målsnöre!

Känns lite taskigt liksom att åka på värsta influensan precis innan redovisningen av gruppens alla projekt. Nästan som att snubbla på målsnöret. Det har varit så roligt att få vara med och se allas projekt skapas och ta form. Att få delat allas tankar som snurrat och ventilerats under de sista veckorna och sen inte kunna vara med när det ska visas upp känns trist. Fast jag har ju varit med under resan och var det inte så att processen var det viktigaste...

Oavsett så har det varit ett privilegium att få jobba i grupp 1, the fantastic ten! För fantastiska har vi varit, alla på sitt eget vis!

Oooooasis!

Prins Kanelstövel!

Man går och går och försöker komma vidare... men ibland spelar det ingen roll hur mycket man än stövlar på, så kommer man inte framåt. Kanske är det för mycket privat som stör, för mycket kanel liksom för att det skall funka för stövlen eller så fattas det socker...


Hmm... och vad vill jag ha sagt med detta....


Kanske skulle man haft peppiga gruppseminarium om fjällgatan även nu... och inte bara sen när detta offentlighets/mellanprojekt är färdigt...


Det är Måndag och nu blir det tårtkalas!!

Att handleda

Det känns skönt på nått sätt att liksom vara med i projektet, men ändå samtidigt stå utanför och se på. Vi, M, V och jag, har valt att inte göra nått själva under "offentlighets"-projektet och det känns som ett bra val. Vi har ju fjällgatan-projektet samtidigt och ibland kan det bli för mycket av det goda.

Vår grupp är en grupp full med starka, själv-gående, inspirerande och inspirerade människor, som har mycket att berätta och uttrycka. Det är otroligt spännande att lyssna på allas idéer som flödar fritt och det är roligt att se att alla hjälper alla genom att kommentera andras ideer.

Det är stor skillnad att hantera en klass i skolan, där man får en given ledarroll bara för att man själv står längst fram i klassrummet. Här är det annorlunda på nått sätt. Man är mera som en i gruppen som just i detta sammanhang råkar ha gjort samma projekt innan. Det betyder inte att man har mer erfarenhet än de man ska handleda, bara att man kan vara med som stöd och bollplank. Lite som om man är ett verktyg som de kan använda sig av för att komma vidare i sin egen process.

Och en process är det, även för mig som inte gör nått praktiskt. Tankar snurrar om vad det innebär att handleda egentligen. Ska man styra eller inte, vad händer om man styr för mycket, kan det vara skadligt eller hämmande för den man handleder. Motivation är ju inget hinder i denna grupp, men i en annan gruppkonstellation, hur hade det varit då? Vi har ju en given ram att utgå ifrån just här, men hur sätter man den ramen. Individuellt arbete eller inte, vad är bäst? Beror det på situationen eller blir det en situation av gruppen. Huu vad många tankar att sortera. Intressanta tankar som ger något i förlängningen, att spinna vidare med, att undersöka ytterligare.


Skönt att vi valde att stå bredvid istället för att medverka praktiskt...så man kan sortera ifred...

Ett annat sätt i det offentliga rummet...

The Fantastic Ten!

Ny workshop, ett projekt i projektet. Handledning av 7 glada studenter på blandade nivåer på bild och form och skapande verksamhet. Handledning, nja... kanske leda-hand åt varandra för att komma vidare framåt. Härligt oavsett!

Performance art! Har aldrig tänkt på att det kunde vara så roligt, och med så små medel som vi använde. Men huu va fantastiska vi var...och kommer att fortsätta att vara.

Platsen är utvald, Valand,

och sen ska det dokumenteras grundligt!

Vi kom, vi sågs, vi segrade...

The Fantastic Ten!!

19 timmar!

Denna gång skippar jag hysterin tänkte jag. Flödande tankar är bättre i lugnt vatten än i ett stormigt hav fullt med hysteri-stopp. Under helgens arbete i ambulansen, med bilarna susande förbi på motorbanan, fick jag tid att tänka. 19 timmar rent tänk! Och kom jag nånvart?? Nja, skulle snarare vilja säga att jag återkom till min första känsla som ifann sig redan förra Måndagen under första besöket på Fjällgatan. Nämligen att- fasen, här har ju tiden stått still!! Det kändes som om jag åkte tillbaka i tiden på nått sätt när jag var där. Att de som bor där varje dag kommer hem till det förflutna. Det känns som om Fjällgatan stått still utvecklingsmässigt, medans världen runt om fortsatt att utvecklats. Det är ingen negativ känsla utan en ganska rofylld känsla av tillhörighet och kärlek. Det känns som om fjällgatan och dess hus och invånare befinner sig i en bubbla, en bubbla som inte riktigt hänger ihop med omgivande miljö. Där skulle man kunna leva och dö, gifta sig, skaffa barn, gå i skolan, handla, hänga, jobba och umgås utan att behöva lämna den trygga bubblan. Som sagt, flöde är bra. Vi får se vad det kan bli av dessa tankar som snurrar...

Fjällgatan

Då var man igång igen.

Ny termin, nytt projekt, nya tankar.

Det offentliga rummet som klassrum.

Att bredda perspektivet, nya sätt att jobba på.

Skiktröntgen.

Analysera rumsenheter, analys av upplevelser.

Metaforer och glasögon.

Större än mig, mitt.

Vi får väl se hur det går, vad som kommer. Just nu blankt. Längtar efter pop-up fönster...

LLGATANFJÄ

Ur masthuggsnytt (artikel om grönsaksbutiken), 04-2004: "Den äkta mannen frågar om frun har varit och handlat. Nycklar lämnas in för att hämtas av en kompis vid ett senare tillfälle. En kund hade en gång glömt ett soffbord som blev stående två veckor innan det hämtades. Har busschauffören kört ryckigt blir det en pratstund om detta." Det måste vara nått speciellt med Fjällgatan, nått mystiskt som inte syns på utsidan. Vad är det egentligen som döljer sig bakom den trista fasaden??

På väg!

Vi är på väg! På väg mot utställning och det känns roligt, stressigt, pirrigt, virrigt. Från att ha varit helt inne i sitt eget projekt, ska man nu helt plötsligt tänka grupp. Fast även om vi är många så känns det ändå roligt. Hur många gånger kommer man ställa ut tillsammans med 20 andra liksom. Det är mycket att tänka på och fixa så här innan. Många praktiska saker som man liksom förträngt och tänkt att det tar jag sen. Alla dessa "sen" har blivit till ganska många "nu", men det ska nog bli bra till slut ändå. Jag har landat i det jag har hållt på med och känner mig ganska nöjd faktiskt. Detta ska blir riktigt, riktigt spännande.

Bildspråk...upponepå!!!

Tänk va konstigt det kan bli! Har suttit och jobbat med denna i 2 dagar och jag är långt ifrån färdig men har hela tiden känt att nått inte stämmer. Hur jag än gör så får jag inte fram det som jag i mitt inre letar efter. Enligt andra som funnits i min närhet när jag jobbat så har jag pustat och stönat och klagat hela tiden, vilket man inte tänker på själv när man är mitt uppe i det man gör. Helt plötsligt så kommer en av mina klasskompisar och säger " får jag bara testa en sak...", och vänder tavlan upponerpå. Simsalabim och så fanns det där, det jag letat efter. En bild säger mer än tusen ord heter det ju, och om man vänder den så pratar den ännu mer...

Dunisar!

En "sån" dag!

Jag har en "sån" dag. En dag när inget blir som man tänkt sig, när allt man planerat liksom inte vill slå in, allt blir liksom krångligt. Varför e det så? Är det någon mening bakom från högre makter som trycker ner en i stolen igen. Ner i skorna bara, kom inte här o kom!

Fast jag tar det med ro... ingen ide att hetsa upp sig och bli irriterad. Det tar bara energi från en som man kan använda till något annat trevligare. Få ta nya tag imorron igen!

När det kommer till projektet, känner jag mig ganska tillfreds, just nu i alla fall. Jag har liksom accepterat mig själv som jag e, mitt sätt att skapa och mitt sätt att finnas till. Jag är nöjd med mitt projektval, inre konflikter. Det känns som om jag kommit en bit på väg för att finna mig. Jag har undersökt "mig" utifrån vem jag var, är och vill bli och vara. Analys på högre (inre) nivåer med andra ord, och det känns skönt faktiskt. Jag tror jag har startat en lång process som inte kommer avslutas bara för att det magiska utställningsdatumet kommer, utan förhoppningsvis kommer det att fortsätta. Kanske är det insnärjt med det livslånga lärandet som det så fint heter... Oavsett hur det kommer att sluta, så är jag nöjd med vad jag hitintills gjort. Så även om det började med en "sån" dag, så tror jag det kan bli en bra dag till slut!

Time out!

Snacka om att man kan gå in i sin egen värld när man jobbar! Har stått i skulptursalen i 3 dagar och jobbat intensivt med uffe puffe och hans fantastiska texter i lurarna. Känner mig nöjd med det jag åstakommit under dessa dagarna, men sen tog det stopp. När man jobbat så intensivt med nått och avslutat det, så känns det tomt. Jag har svårt att sätta igång direkt med nått annat, även om det är inom samma projekt. Kände att jag skulle behöva en time out och det tog jag mig idag! Skönt faktiskt att bara få vara utan förpliktelser en dag, några timmar, några sekunder. Måste skaffa lite ny energi och sen köra på igen. Hoppas handledningen imorron ska ge mig nya ideer och tankar.

Jaha!!!

Just nu vet jag inte riktigt vad som har hänt. Jag som hade sånt flöde förra veckan och nu känns det som om jag har fallit pladask! Har varit tvungen att vara hemma denna vecka med sjuka barn och har inte fått nått gjort. Det dåliga samvetet gnager... Fredagens handledning var spännande. Kul att se vad alla mina duktiga klassisar jobbar med, o hu va de är produktiva. Nya ideer föddes och började gro och imorse vaknade jag tidigt, mitt i en dröm, och var tvungen att gå upp och teckna ned det på papper. Det konstiga är att när jag väl sätter mig för att göra saker, hur klara mina ideer än är, så blir det aldrig som jag tänkt mig. Skit oxå! Det känns som om jag inte har något mål, som många andra har med sina projekt. Har jag egentligen kommit någonstans alls? Det där magiska datumet för utställningen kryper allt närmare och jag vet inte riktigt vad katten jag ska göra. Ser det helt blankt där mina saker skulle hängt!!! Hur kommer jag vidare, hur får jag ner de ideer jag har och varför i h-vete är mottagaren så himla viktig?

Flöde!

Under de 2 sista dagarna känns det som om det har släppt. Jag känner mig friare i mitt skapande och det i sin tur skapar självförtroende. Jag jobbar för min egen del, för mina egna tankar framåt utan att egentligen tänka så mycket under tiden. Känner mig avslappnad och tillfreds. Hoppas jag får fortsätta vara i detta lyckorus som jag nu befinner mig i.

Regler, regler, regler!

Ja dessa regler...

Tänk va fantastiskt det kan va med regler!! Nu när jag fått lite olika regler att hålla mig till så kan jag helt släppa kontrollen. Jag har kommit på att jag är lite av den sorten som måste ha kontroll på saker och ting hela tiden. Då blir det så att det får negativa konsekvenser som jag inte riktigt sett tidigare. Jag vet inte hur detta kommer att sluta, jag har ingen slutprodukt färdig i mitt huvud och det finns ingen mottagare som jag måste rätta mig efter. Jag har bara de olika reglerna som jag jobbar efter. Jag känner mig glad och tillfreds i denna situation, och det har bildats en annorlunda slags skaparglädje som jag inte kännt förrut. Det finns inga gränser för vad jag kan eller inte kan göra. Jag tror att detta var det bästa för mig just nu, för att kunna komma vidare i mina egna tankar och i mitt eget skapande.

Kanske kan det uppfattas som fegt att inte på egen hand kunna ta sig ur sina problem, men varför egentligen? Varför ska man inte kunna fråga om hjälp när man känner att man fastnat och inte kommer loss?

Carpe Diem, för fasiken

CARPE DIEM!!!

Den magiska handledningen!

Ja tänk vad en handledning, ett samtal kan göra. Det har fått mig att se på mina val och ideer ur ett annat perspektiv. Jag trodde jag var lite klar över hur jag skulle utforma mina ideer i detta projektet. Ja eller, visst var jag förvirrad, men det kändes ändå som om jag hade grundtanken klar. Jag vill ju jobba med mina inre konflikter såsom att utplåna mina hjärnspöken och vanor. Tex har jag en ful ovana att alltid jämföra mig med andra vilket är helt befängt, men svårt att komma ur. Jag är också osäker på om det jag gör duger. Nu vet jag att de som känner mig skrattar och säger att lilla du, du kan visst, sluta upp och såsa. Ok, det kan jag gå med på, men hur katten gör man för att följa sina egna råd som man alltid ger till andra?

Sen ville jag, för att ytterligare förstärka mitt val av tema, jobba med material som jag tidigare inte rört, därför satte jag igång med leran. Jag säger inte att det jag gjorde med leran är ogjort. Problemet med leran (för min del), är att dreja på ett sätt alltid har ett givet mål tex en skål, en mugg eller nått annat bruksföremål (förmodligen får jag en hop med arga keramiker efter mig nu, men så här känner jag just nu). Men som sagt innan, hur många skålar kan man ha på rad egentligen, innan de trillar över kanten? Vidare, genom detta så blir jag omedvetet fast i att mottagaren är det viktiga, målet med de sakerna jag gör. Jag vill inte ha ett givet mål där jag kan se produkten, där produkten eller det färdiga resultatet är det viktiga, och detta skapar ett dilemma. Hur går jag nu vidare då?

Samtalet idag klargjorde allt detta och lite till, med hjälp av min handledare och mina gruppkompisar. Snacka om att vara mitt uppe i en gigantisk förvirring! Till slut gav min handledare ett förslag där jag skulle sätta upp regler som jag skulle följa under resten av projektet, för att kanske hitta lättare ut ur min kramp och för att inte fastna i alla dessa vanor. Det hela slutade med att jag helt enkelt bad de andra i gruppen sätta regler för mig att följa! Jaha, var detta smart då? Inte vet jag, men för att komma loss ur det jag sitter fast i, så måste jag ju göra nått, eller? Kanske kan detta skapa lite magi i mitt inre. Oooo va detta kommer att bli intressant... det kan sluta precis hur som helst!

Göttig lera!

Jaha, jag har inte bloggat på några dagar. Gav mig själv bloggförbud då jag upptäckte att allt jag gjorde om dagarna var för bloggen skull, bilder, tankar och andra saker. Visst var det runt temat konflikt allt snurrade, men ändå. Jag liksom fastnade i rapporterings-stadiet och det ville jag ur. Tanken på att spränga mina vanliga invanda mönster, blev liksom hämmade av blogg-manin!

Har de senaste 2 dagarna suttit uppe i de strålande, lustskapande och fantastiska lokalerna som keramiken har på HDK. Är så tacksam att jag fått lov att vara där och jobba. O hu va jag har jobbat. Lera....o denna lera. Har aldrig jobbat med lera förrut, alltmindre drejat. Trodde inte att det skulle vara så kul, har blivit helt tagen av denna kletiga och rogivande massa. Dock har jag fått lära mig att det är väldigt tidskrävande.

Här är min allra första drejade skål!

Det ser så lätt ut när man tittat på folk som drejat, men ack vad jag bedrog mig. Första problemet kom direkt...att få ler-klunsen att hamna i mitten på drejskivan! Bara det var lite krångligt, fick ta i som attsingen för att få den på plats. Väl där så var det bara att försöka hitta rätt grepp för att forma leran. Efter ett tag så kom man på hur man skulle göra och självförtroendet steg. Fick till denna utsökta!?!....skål och jag känner mig inte lite stolt!!

Med nyvunnet självförtroende så satte jag igång med min andra skål (som först var tänkt som en mugg). Fick fast leran och satte igång igen. Denna gången var det inte lika lätt. Leran blev för tunn och till slut efter en lång stund, mycket geggande och troligen för mycket vatten, blev den tänkta muggen en insjunken blubb som bara låg där och skrattade åt mig! Jaha, på med en ny kluns lera och foten på pedalen så blev det till slut så här. Den ska vara sne o vind, om någon undrar (även fast det fortfarande var tänkt som en mugg...).

Jaha och hur många skålar (muggar) kan man ha på rad egentligen? Satte istället igång med att göra små plattor med olika mönster på.

Vet inte riktigt vart det leder till i slutändan, men just för tillfället känns inte det viktigt. Vet inte riktigt hur jag ska koppla de saker jag gör till konflikt heller för den delen, men det får komma senare. Ser det som jag gör just nu som en enda stor konflikt. Att prova nya saker, spränga min kunskapsgräns och utveckla mig själv. Min tanke var ju att inte jobba för mottagaren utan för mig själv, och det känner jag att jag i alla fall har börjat med.