Nya ideer!

Jag har kommit in på nya spår och det riktigt bubblar. Det bubblar så mycket att jag nästan inte hinner fånga allt. Jag hade från början tänkt bygga nån slags modell av pvc-plast, där man kunde se insidan genom fönster från utsidan. Låter säkert lite skumt, jag vet, men det var min tanke. Efter handledningen hade jag många nya tankar som snurrade. Jag blev inspirerad av de andra i gruppen och kände att det jag tänkt kändes lite platt på nått sätt. Detta kände jag lite redan innan, men handledningen fick mig att komma vidare. Jag vill fortfarande vara kvar i samma tema som jag haft innan nämligen "utsida och insida", det var det som fick mig att reagera från första början. Jag har väl bara utvecklat, kommit längre i de tankar jag hade innan och det känns jätteskönt.

Så nu har jag flyttat mig från modellbyggandet till tyglappar och kollage. Har jobbat intensivt i 2 dagar och tycker att jag kommer mycket närmare den känsla som jag vill ha fram. Vi får väl se om detta bubblande får fortgå från insidan till utsidan.

Vliesofix, ett mirakeltillbehör till rookies som mig i tygbranschen!

Nybesök & handledning!

Har varit uppe på Fjällgatan igen och denna gången var allt annorlunda. Det gråa, trista och outvecklade fanns kvar, men det var inte det som var starkast. Jag fick en härlig och gemytlig känsla av det mjuka på insidan. Fåglarna kvittrade, solen började komma upp över hustaken, barnen på skolan var ute och lekte på den första rasten, den höga härliga höstluften blandades med kaffedoft. Jag blev glad inombords och mådde bra där i mina egna tankar precis som om jag var en del av det som sker en morgon på Fjällgatan.

Kanske var det jag som var annorlunda, kanske inte. Kanske jag i just den stunden glömde min egen ryggsäck som så oavbrutet pockat på uppmärksamhet den sista tiden. Kanske är det så att bara för att ens egen ryggsäck är full för tillfället, så behöver det inte vara negativt. Kanske är det någonting man skall ta med i beaktning under ett projekt som detta.

Frågan är nu vart jag har hamnat! Många tankar har vaknat sen handledningen och det känns skönt om än aningens stressande. Det jag hade tänkt från början blev nått annat. Helt plötsligt vill jag så mycket mer med mitt projekt än vad jag tidigare orkade. Så nu ska det tänkas om i nya banor på nått sätt, fast med samma ingång som innan; det hårda, trista kontra de mjuka, rofyllda.

Hårt, slitet och grått på utsidan...

...men mjukt och livfullt på insidan

Historia!

Då är det alltså dax att sätta igång med Fjällgatan-projektet ordentligt. Det känns skönt att få gå ner i sina tankar och utforska, analysera och upptäcka. Att helt enkelt få sätta igång! Jag har många tankar som snurrar, men det som hela tiden återkommer är min första känsla, att tiden stått still där uppe. Först var det en känsla av en bubbla, att gatan var skild från omgivningen. Men den bubblan har liksom spräckts nu när jag fått mer kött på benen. Fortfarande känner jag det gråa, det gamla och lite trista som jag upplevde när jag var där, men det har utvecklats till nått mer... på insidan.

Vid den tiden, 1967, var mina föräldrar nykära. De skaffade sig sin första gemensamma lägenhet på Jungmansgatan 11. Båda hade precis gått iland efter ett antal år till sjöss, pappa som timmerman på olika båtar och mamma som parfymbiträde på englandsbåten. Väl iland tog pappa jobb på härlanda fängelse och mamma läste vid handelsinstitutet. Huset dom bodde i var ett rivningsobjekt, väldigt nergånget och slitet, men vad spelade det för roll för två unga människor i början av livet. De fick betala den ansenliga summan av 60 riksdaler i månaden för en etta på tredje våningen med toa på svalen. Putte flyttade också in, en tax som var arg och skällde på allt och alla. På innegården fanns det gamla slitna utedass som förmodligen användes av andra hyresgäster som inte haft turen att få dela en toa på svalen med grannan på samma våning. Gården användes inte bara av de andra hyresgästerna, utan även av massor av råttor. Grannen på samma våning var en äldre herre som gärna spenderade sin tid drickandes öl med a-lagarna på järntorget. Han var väldigt försynt och trevlig och tvingade alla sina polare från järntorget att ta av sig sina skor redan på andra våningen när de kom på besök, för att inte störa mina föräldrar. Vid nått tillfälle, allt för att göra rivningskåken trevlig och bebolig, så målade mina föräldrar om toan i en stark neongrön färg. Så när då herren som bodde i lägenheten jämte, förmodligen hemkommen efter ett av sina järntogs-besök, skulle gå på dass fick han nästan hjärtsnörpen och började skrika när han fick se förvandlingen på toan. Tydligen lärde han sig att tycka om dasset och mina föräldrar och herren kom väldigt bra överens. De bodde där i 1 1/2 år och minns det med glädje.

Så, det finns nått där under den gråa, trista ytan på insidan som är varmt, ombonat och inbjudande. Även om denna anekdot gällde Jungmansgatan, så kan säkert känslan appliceras på vilken Fjällgateadress som helst.

Målsnöre!

Känns lite taskigt liksom att åka på värsta influensan precis innan redovisningen av gruppens alla projekt. Nästan som att snubbla på målsnöret. Det har varit så roligt att få vara med och se allas projekt skapas och ta form. Att få delat allas tankar som snurrat och ventilerats under de sista veckorna och sen inte kunna vara med när det ska visas upp känns trist. Fast jag har ju varit med under resan och var det inte så att processen var det viktigaste...

Oavsett så har det varit ett privilegium att få jobba i grupp 1, the fantastic ten! För fantastiska har vi varit, alla på sitt eget vis!

Oooooasis!

Prins Kanelstövel!

Man går och går och försöker komma vidare... men ibland spelar det ingen roll hur mycket man än stövlar på, så kommer man inte framåt. Kanske är det för mycket privat som stör, för mycket kanel liksom för att det skall funka för stövlen eller så fattas det socker...


Hmm... och vad vill jag ha sagt med detta....


Kanske skulle man haft peppiga gruppseminarium om fjällgatan även nu... och inte bara sen när detta offentlighets/mellanprojekt är färdigt...


Det är Måndag och nu blir det tårtkalas!!

Att handleda

Det känns skönt på nått sätt att liksom vara med i projektet, men ändå samtidigt stå utanför och se på. Vi, M, V och jag, har valt att inte göra nått själva under "offentlighets"-projektet och det känns som ett bra val. Vi har ju fjällgatan-projektet samtidigt och ibland kan det bli för mycket av det goda.

Vår grupp är en grupp full med starka, själv-gående, inspirerande och inspirerade människor, som har mycket att berätta och uttrycka. Det är otroligt spännande att lyssna på allas idéer som flödar fritt och det är roligt att se att alla hjälper alla genom att kommentera andras ideer.

Det är stor skillnad att hantera en klass i skolan, där man får en given ledarroll bara för att man själv står längst fram i klassrummet. Här är det annorlunda på nått sätt. Man är mera som en i gruppen som just i detta sammanhang råkar ha gjort samma projekt innan. Det betyder inte att man har mer erfarenhet än de man ska handleda, bara att man kan vara med som stöd och bollplank. Lite som om man är ett verktyg som de kan använda sig av för att komma vidare i sin egen process.

Och en process är det, även för mig som inte gör nått praktiskt. Tankar snurrar om vad det innebär att handleda egentligen. Ska man styra eller inte, vad händer om man styr för mycket, kan det vara skadligt eller hämmande för den man handleder. Motivation är ju inget hinder i denna grupp, men i en annan gruppkonstellation, hur hade det varit då? Vi har ju en given ram att utgå ifrån just här, men hur sätter man den ramen. Individuellt arbete eller inte, vad är bäst? Beror det på situationen eller blir det en situation av gruppen. Huu vad många tankar att sortera. Intressanta tankar som ger något i förlängningen, att spinna vidare med, att undersöka ytterligare.


Skönt att vi valde att stå bredvid istället för att medverka praktiskt...så man kan sortera ifred...

Ett annat sätt i det offentliga rummet...

The Fantastic Ten!

Ny workshop, ett projekt i projektet. Handledning av 7 glada studenter på blandade nivåer på bild och form och skapande verksamhet. Handledning, nja... kanske leda-hand åt varandra för att komma vidare framåt. Härligt oavsett!

Performance art! Har aldrig tänkt på att det kunde vara så roligt, och med så små medel som vi använde. Men huu va fantastiska vi var...och kommer att fortsätta att vara.

Platsen är utvald, Valand,

och sen ska det dokumenteras grundligt!

Vi kom, vi sågs, vi segrade...

The Fantastic Ten!!

19 timmar!

Denna gång skippar jag hysterin tänkte jag. Flödande tankar är bättre i lugnt vatten än i ett stormigt hav fullt med hysteri-stopp. Under helgens arbete i ambulansen, med bilarna susande förbi på motorbanan, fick jag tid att tänka. 19 timmar rent tänk! Och kom jag nånvart?? Nja, skulle snarare vilja säga att jag återkom till min första känsla som ifann sig redan förra Måndagen under första besöket på Fjällgatan. Nämligen att- fasen, här har ju tiden stått still!! Det kändes som om jag åkte tillbaka i tiden på nått sätt när jag var där. Att de som bor där varje dag kommer hem till det förflutna. Det känns som om Fjällgatan stått still utvecklingsmässigt, medans världen runt om fortsatt att utvecklats. Det är ingen negativ känsla utan en ganska rofylld känsla av tillhörighet och kärlek. Det känns som om fjällgatan och dess hus och invånare befinner sig i en bubbla, en bubbla som inte riktigt hänger ihop med omgivande miljö. Där skulle man kunna leva och dö, gifta sig, skaffa barn, gå i skolan, handla, hänga, jobba och umgås utan att behöva lämna den trygga bubblan. Som sagt, flöde är bra. Vi får se vad det kan bli av dessa tankar som snurrar...

Fjällgatan

Då var man igång igen.

Ny termin, nytt projekt, nya tankar.

Det offentliga rummet som klassrum.

Att bredda perspektivet, nya sätt att jobba på.

Skiktröntgen.

Analysera rumsenheter, analys av upplevelser.

Metaforer och glasögon.

Större än mig, mitt.

Vi får väl se hur det går, vad som kommer. Just nu blankt. Längtar efter pop-up fönster...

LLGATANFJÄ

Ur masthuggsnytt (artikel om grönsaksbutiken), 04-2004: "Den äkta mannen frågar om frun har varit och handlat. Nycklar lämnas in för att hämtas av en kompis vid ett senare tillfälle. En kund hade en gång glömt ett soffbord som blev stående två veckor innan det hämtades. Har busschauffören kört ryckigt blir det en pratstund om detta." Det måste vara nått speciellt med Fjällgatan, nått mystiskt som inte syns på utsidan. Vad är det egentligen som döljer sig bakom den trista fasaden??