HUNDERTWASSER

Jag saknar ord....

titta och njut!

http://en.wikipedia.org/wiki/Friedensreich_Hundertwasser

http://www.leninimports.com/hundertwasser_bio.html

DOM HAR BÖRJAT OCH GÅR INTE ATT HEJDA...

DET VANKAS FEST

Ja det vankas fest uppe på fjällis. Långbordet är dukat gatan fram för att samla ihop alla till en gemensam förändringsdag...

Ett gigantiskt materialbord (som inte syns i bild...) finns förberett för alla fjällisfolk att stå på öronen i, allt för att få göra fjällgatan till sin egen.

VABBNING

Det fanns inte med i planeringen att behöva vabba!! Känner stressen hopa sig i mellangärdet. Men vad ska man göra. Verkligheten försvinner ju inte för att man har en deadline hängande över sig. Längtar intensivt efter brädan och ett snöklätt berg... ja ja den som väntar på nått gott...

Får försöka ta fram den organisatoriska sidan av Linda och bena ur detta sinnerliga kaos!

Hmmmm

Försöker lära mig photoshop. Hu vilken tid allt tar. Man blir lätt frustrerad när det inte bli som man tänkt sig. Jag bara skrapar på ytan i photoshop-världen, men det är ju alltid en början...

EN TRIST DEFINITION!

Under handledningen igår upptäcktes det att jag satt fast! Jag trodde att anledningen till att jag inte kom vidare och att allt stod still i min process var att jag inte var så motiverad och engagerad i projektet men nä, snarare fast och ovillig att gå vidare. Det är det som är så gött med handledning, man kommer vidare!

För att nu finna en plattform att utgå ifrån, ska jag försöka mig på att definiera mitt tema, min ingång, för att på så vis försöka komma vidare. Jag har ju som nämnt x-antal gånger innan försökt att jobba med utsida/insida av fjällis. Jag tyckte jag fick en så himla trist och tråkig känsla när jag befann mig där uppe. Det var så långt jag tänkte. Jag tänkte inte ett dugg på varför jag kände som jag gjorde, utan såg det nog mer som en allmän definition, något man helt enkelt bara känner. Men att just jag fick en känsla av detta trista behöver ju inte betyda att alla andra tycker på samma vis. Snacka om ett generellt antagande och inrotade fördomar!!

Så, på vägen hem igår och under hela kvällen, så gick jag in i nån slags extraordinär funderingsfas. Jag vände och vred på det som jag först ansett och försökte komma på varför. Den första tanken när jag kom upp till fjällis var att fy f-n va tråkigt, grått och trist. Här skulle jag inte vilja bo. Hela gatan och de omgivande byggnaderna kändes ofullständiga och ogenomtänkta. Det kändes som en nödvändig genomfartsled där man inte lagt ner nått vidare jobb för att få det mysigt. Allt kändes gammalt, slitet och kalt, nästan som om det inte fanns nån själ där. Jag fick ingen känsla av personlighet, att här bor det ett slags folk som faktiskt gillar sitt område, utan det var totalt okänsligt och blankt. Det kändes som om jag skulle kunnat vara vart som helst och inte i Masthugget på Fjällgatan. Det fanns inget som helst som avslöjade nån slags identitet och tillhörighet. Visst finns det hus som är fina och anrika, men de känns opersonliga. Självklart är allt relativt, man väljer själv vilka glasögon man vill sätta på sig och kanske finns det de som vill ha det opersonligt och trist för att kunna vara anonyma, kunna försvinna in i mängden. Oavsett så är det inte så jag vill leva och bo.

Så, följdfrågan blir då; hur vill jag ha det då, hur vill jag att det skulle vara där upp på fjället?? Som nämnt innan så är det ju upp till mig att förändra platsen till hur jag ser den, hur jag vill att det ska vara. Jag vill ha mer personlighet. Jag vill kunna se vilka som bor och lever där. Jag vill få fram en slags lekfullhet och en värme som jag vet finns där. Jag vill göra det mer personligt, mer färgglatt och kanske till och med nått oväntat, nått man inte tänker sig att få se i ett område som detta. Jag vill att de som bor där skall göra det till sitt. Att när man kommer dit ska man kunna känna avundsjuka och tänka att här, här hör folket hemma, här skulle jag vilja bo. Här finns det identitet, tillhörighet och en längtan att få återkomma.

Kanske är det bara i min bubbla, i mitt huvud som allt skulle kunna vara så. Fast mina glasögon är ju väl så bra som någon annans. Tänker på H:s känsla att det offentliga rummet inte var till för henne, att det var svårt att jobba och förändra när man inte känner att man har rätt till det. Under Berlinresan fick vi se att det offentliga rummet faktiskt tillhörde berlinarna, de hade gjort det till sitt och detta var för mig ren och skär inspiration. Så nu är det dax, nu har jag satt ner foten eller alla fötterna jag kunde hitta och nu ska jag börja jobba mot ett mer trevligt och personligt fjällis!

CORNELL

Det känns skönt med de egenhändigt uppsatta gruppmöterna som vi i vår grupp har haft. Man får hjälp att komma vidare i sina tankar och förhoppningsvis kanske man kan få ändan ur vagnen och fortsätta med det som man sysslar med.

Tack snälla M för tipset om Joseph Cornell! Vilken fantastisk man han verkade vara, helt i min smak (och "vår" oxå tjejer med tanke på loppishysterin i Berlin). Denne amerikanske skulptör skapade tittskåp av loppisfynd och jag blev helt glad av att se vad han gjorde. Kolla gärna..... Joseph

DET GODA!

Man försöker vara pigg och kreativ och hitta vägar runt i denna projektprocesshärva som jag just nu befinner mig i. Det konstiga är att så fort jag får mycket, för mycket att göra, så händer ingenting. Jag tänker att det kommer nog, men än står det still. Jag tänker, vrider och vänder, filosoferar, söker och diskuterar hela tiden, men nått rent handgripligt sker inte. Varför e det så? Varför kan man inte vara mer strukturerad och organiserad för. Ibland kan jag känna att det jag gör känns för ordnat och rakt, varför kan det inte vara så denna gången? Tiden bara rinner iväg och jag har inte riktigt vågat titta på schemat när det är som vi ska vara färdiga egentligen. Hmm vad e det som händer här egentligen...

Statistiken nedan var både otrevlig, skrämmande och intressant, fast var det dit jag ville? Nä, jag tänker på det jag skrev under förra projektet om mina föräldrars lägenhet i rivningshuset på Jungmansgatan. Den trevliga och försynta alkisfarbrorn på svalen som tvingade sina A-lagarpolare att ta av sig skorna på 2 våning för att inte störa. Jag tänker på tanten i närköpsbutiken som tog emot nycklar för förvaring, och mannen som frågade vad frun varit och handlat. Jag tänker på alla barn som ser Fjällgatan som sin trygga punkt i livet och allt bra som händer där. Kanske är det som att blunda för verkligheten, att bara se det goda. Men jag tror på det goda, jag tror på relationer mellan människor som betyder allt. Jag vet att det finns mycket skit där ute som förstör, men jag vill åt det mysiga, det familjära, det goda. Blir lite deppig att tänka på alla de människor som har det svårt, blir för tungt att bära just nu. Kanske sen...

Jag får ta tilliten till Lemarc och Uffe en stund, så får vi se vad som händer!

AGERA!

Följande uppgifter är hämtade från Statistiska centralbyrån(http://www.statistiskacentralbyran.se/). Alla uppgifter gäller Göteborgs kommun, år 2007.

Misshandel barn; 0-6 år: 74 st

7-14 år: 475 st

Våldtäckt (15 år eller äldre): 210 st

Inbrott: 710 st

Rån (18 år eller äldre): 425 st

Bilstölder: 3317 st

Rattfylleri: 929 st

Var 5:e sjätteklassare i Varbergs kommun i Halland, upplever våld hemma.

Vidare taget från BRIS, barns rätt i samhället(http://www.bris.se/).

21401 mailkontaktsökande barn under 2007,

8 av 10 var flickor med en medelålder på 14,1 år.

21% av dessa handlade om familjekonflikter

14% handlade om ensamhet

9.3% handlade om självmordstankar

7.5% handlade om fysisk misshandel

6,2% handlade om sexuella övergrepp/ofredande

4,6% handlade om missbruk i familjen

Jag har hela tiden under detta och förra projektet varit fokuserad på insidan/utsidan av Fjällgatan. Den senaste tiden har jag på nått sätt velat gestalta att insidan kommer ut och blir synlig på utsidan. Först var tanken att bygga en modell av ett glashus, vilket visade sig alltför krångligt och tidskrävande, så nu har jag istället börjat att jobba med kollage för att på nått sätt få fram den mjuka insidan. Frågan är hur mjuk och fin den egentligen är? Visst skulle insidan bli synlig från utsidan om man bygger glasfasader på alla hus, men vill man verkligen se allt som händer där på insidan? Kanske vore det bra att se och agera, istället för att blunda för saker som sker bakom stängda dörrar. Man lever lycklig i sin egenskapade bubbla, sin egen sfär. Man vet att saker och ting sker runt omkring en, men man väljer att blunda. Skulle man våga agera? Skulle du våga agera?

PHOTOSHOPPAD FJÄLLIS