EN TRIST DEFINITION!

Under handledningen igår upptäcktes det att jag satt fast! Jag trodde att anledningen till att jag inte kom vidare och att allt stod still i min process var att jag inte var så motiverad och engagerad i projektet men nä, snarare fast och ovillig att gå vidare. Det är det som är så gött med handledning, man kommer vidare!

För att nu finna en plattform att utgå ifrån, ska jag försöka mig på att definiera mitt tema, min ingång, för att på så vis försöka komma vidare. Jag har ju som nämnt x-antal gånger innan försökt att jobba med utsida/insida av fjällis. Jag tyckte jag fick en så himla trist och tråkig känsla när jag befann mig där uppe. Det var så långt jag tänkte. Jag tänkte inte ett dugg på varför jag kände som jag gjorde, utan såg det nog mer som en allmän definition, något man helt enkelt bara känner. Men att just jag fick en känsla av detta trista behöver ju inte betyda att alla andra tycker på samma vis. Snacka om ett generellt antagande och inrotade fördomar!!

Så, på vägen hem igår och under hela kvällen, så gick jag in i nån slags extraordinär funderingsfas. Jag vände och vred på det som jag först ansett och försökte komma på varför. Den första tanken när jag kom upp till fjällis var att fy f-n va tråkigt, grått och trist. Här skulle jag inte vilja bo. Hela gatan och de omgivande byggnaderna kändes ofullständiga och ogenomtänkta. Det kändes som en nödvändig genomfartsled där man inte lagt ner nått vidare jobb för att få det mysigt. Allt kändes gammalt, slitet och kalt, nästan som om det inte fanns nån själ där. Jag fick ingen känsla av personlighet, att här bor det ett slags folk som faktiskt gillar sitt område, utan det var totalt okänsligt och blankt. Det kändes som om jag skulle kunnat vara vart som helst och inte i Masthugget på Fjällgatan. Det fanns inget som helst som avslöjade nån slags identitet och tillhörighet. Visst finns det hus som är fina och anrika, men de känns opersonliga. Självklart är allt relativt, man väljer själv vilka glasögon man vill sätta på sig och kanske finns det de som vill ha det opersonligt och trist för att kunna vara anonyma, kunna försvinna in i mängden. Oavsett så är det inte så jag vill leva och bo.

Så, följdfrågan blir då; hur vill jag ha det då, hur vill jag att det skulle vara där upp på fjället?? Som nämnt innan så är det ju upp till mig att förändra platsen till hur jag ser den, hur jag vill att det ska vara. Jag vill ha mer personlighet. Jag vill kunna se vilka som bor och lever där. Jag vill få fram en slags lekfullhet och en värme som jag vet finns där. Jag vill göra det mer personligt, mer färgglatt och kanske till och med nått oväntat, nått man inte tänker sig att få se i ett område som detta. Jag vill att de som bor där skall göra det till sitt. Att när man kommer dit ska man kunna känna avundsjuka och tänka att här, här hör folket hemma, här skulle jag vilja bo. Här finns det identitet, tillhörighet och en längtan att få återkomma.

Kanske är det bara i min bubbla, i mitt huvud som allt skulle kunna vara så. Fast mina glasögon är ju väl så bra som någon annans. Tänker på H:s känsla att det offentliga rummet inte var till för henne, att det var svårt att jobba och förändra när man inte känner att man har rätt till det. Under Berlinresan fick vi se att det offentliga rummet faktiskt tillhörde berlinarna, de hade gjort det till sitt och detta var för mig ren och skär inspiration. Så nu är det dax, nu har jag satt ner foten eller alla fötterna jag kunde hitta och nu ska jag börja jobba mot ett mer trevligt och personligt fjällis!