måndag, mars 30, 2009

söndag, mars 22, 2009

Summmmmering!

Jaha då det alltså dax för nån slags summering av denna del av kursen. Lite knivigt måste jag säga på ett vis, då jag fortfarande är mitt i processen, men samtidigt skönt, för att kunna gå vidare och börja på nått nytt. Jag får försöka sammanfatta där jag befinner mig just nu, då jag som sagt inte riktigt känner att jag avslutat på nått vis.

Jag känner att min process varit lite mer spretig än den brukar vara. Jag har haft ganska mycket mer tankeverksamhet än verkstad. Visst har jag gjort oxå, småsaker, men inte det fullt givna som under andra projekt. Det känns ganska skönt faktiskt, så här i efterhand. Jag har känt att jag bara följt med i processen och låtit mig undersöka mina spår lite mer fritt denna gång än innan. Det har inte varit det stora som varit viktigt utan snarare alla de små bitar som fört mig framåt.

Jag har ju hela tiden hållt mig till min ingång med DNA, men det har hela tiden tagit nya vändningar som inte vart tänkt från början. Tanken denna gång var att jag inte gjorde det personligt om mig, som varit fallet innan. Självklart blir det alltid personligt då det är jag som gör, men botten har inte handlat om mig och mitt, och det har varit både skönt, annorlunda och jobbigt. Skönt för att inte behöva ransaka sig själv och bearbeta saker på samma sätt, annorlunda då jag har blivit van vid att jobba så och jobbigt då jag upptäckte att mitt photande började med att direkt utmana mina egna gränser, att bearbeta mig själv. Kontentan som jag ser det, är att även fast du inte tänkt göra projektet om dig själv så är det lätt att hamna där ändå. Som sagt, man kan ju bara utgå från sig själv.

De sista 2 veckorna har jag försökt hitta DNA eller mänsklighetens DNA genom en kameralins. Vad är då mänsklighetens DNA? För mig, helt uppenbart, är det människor. Jag ville fånga människor i närbild, fånga deras ansikten när de inte vet att de är iaktagna, fånga blickar, samspel och liv helt enkelt. Det har varit spännande och jag har fått närbilder precis som jag velat ha. Inte många då jag och ny kamera inte riktigt känner varann, men ändå. Sen upptäckte jag där bland 6-700 bilder, blickar. Blickar av den sort som jag sökt fast jag inte visste om det själv.

Sååå, där är jag nu och jag känner mig nöjd.

tisdag, mars 17, 2009

Blicken!

600-700 bilder, kanske 20-30 ok och en handfull bra. Men när jag kollar igenom bilderna, de bilderna som inte är nått att ha, som antingen är suddiga eller har folk utan ansikten, har jag funnit att många har en sak gemensamt. Det finns nästan alltid en person i bilden som har en blick rakt in i kameran. Ibland har kameran fokuserat på nått som inte jag har fokuserat på och det skapar enligt mig väldigt spännande bilder. Ett hav av folk och en blick. Störtskönt! Det är ju där, mitt i havet som DNA:t finns, i just den blicken, den personen.

måndag, mars 16, 2009

Livet genom en lins!

Idag har jag tänjt på mina gränser. Helt otroligt vad det var jobbigt i början, det tog tid innan jag fick upp kameran. Lånade stativ på skolan och då kändes det bättre på nått sätt, tänker jag själv iaf. Fick fin fin hjälp av kära M, massvis med tips och moraliskt stöd gör underverk...tack vännen!! Visst, bilderna är lite gryniga pga zomen men va fasen, rom byggdes ju inte på en dag....jag gjorde det iaf!!!

torsdag, mars 12, 2009

Gränser!

Gränser. Alla har vi gränser för hur långt vi kan ta saker utan att känna sig dum eller att känna att hit men inte längre. Ibland, kanske ofta, är dessa gränser hämmande. Dom kan ibland få oss sluta med de vi håller på med innan det egentligen är färdigt. Jag har en sån gräns. En gräns som jag inte visste jag hade och som fått mig att inte kunna fullfölja mina tankar, min vilja. Är detta då ett tecken på att jag inte ska dit? Jag har velat ta närbilder på människor när de inte är medvetna om att de är iakttagna, allt för att försöka få fram mina tankar om det mänskliga arvet, DNA:t. Jag har under 3 dagar försökt på olika sätt att gå över min egen gräns som är att jag inte vill utsätta andra för något som jag själv inte skulle vilja bli utsatt för. Det har varit ganska jobbigt när jag upptäckte det. Inte ens när jag befunnit mig på folkrika ställen där jag inte synts, har jag kunnat trycka på avtryckaren på kameran. Varför? Jag vet inte, det tar helt enkelt emot att göra det nått så otroligt mycket. Hmmm jag får väl helt enkelt leva med att jag är lite mesig.

tisdag, mars 10, 2009

måndag, mars 09, 2009

fredag, mars 06, 2009

Handledning!

Efter att ha blivit inspirerad av dagens möte gick jag i rask takt ner och lånade en kamera. Ska nu fånga mänsklighetens DNA... kanske. Testade så jag kunde lägga in o att allt funkade mellan datorn och kameran så här är ni, era fina små människor. Puss

onsdag, mars 04, 2009

Silhuetter av lugn!

Denna vecka har varit otroligt turbulent på många vis. Man skulle nästan kunna tro att det har varit PMS-inspirerat. Tyvärr har jag inte den turen att kunna skylla på det. Däremot har det varit många små saker som skapat oro eller irritation som tex trasiga mobiltelefoner med knäppa och krångliga försäkringsbolag, varselvaringar och kaninpest hos syrrans tösers kaniner mm. Kanske inga stora saker för världen, men små små naglar i ögonen som spelat roll för nån som försöker fokusera.
Idag har afrikanen på väggen fått vila, och jag har samlat ner mina tankar om allt smått och stort i lite skisser. DNA och arv är ju nått man får serverat på silverfat vare sig man vill det eller inte. Mina silhuetter har kommit tillbaka, nästan som små pepparkaksgubbar. Det finns koppling mellan alla och allt genom herr afrikan. Livet, DNA och tid är ju något som kan vara bestående i nuet men som är lätt förgånget som löv i vinden, kanske till och med taget för givet ibland. Det som består är afrikanen...arvet från och till människosläktet, där varje individ varje silhuett är en del av cirkeln som för oss framåt mot framtiden.

Jag känner mig lugn nu!

tisdag, mars 03, 2009

Flykt!

Det urgamla sättet för en människa i stress är att ta till flykten och det är precis vad jag gör och har gjort. Jag har gjort de ena o de andra med de tredje, allt för att slippa ifrån det uppenbara. Hade en rejäl urladdning igår och det kändes bra att få ur sig sina tankar riktigt högt och klart. Tack för alla hjälpande svar!

Jag vet ju fullt klart hur en konstnärlig process går till, har ju varit där många gånger. Men ändå blir man liksom överrumplad av alla känslor som kommer upp till ytan. Jag har precis som M bestämt mig för att gå tillbaka till basic, och som S sa att använda mig av mina ideer med DNA och arv i ett material som jag känner mig trygg. Jag har därför idag börjat måla mig en stor afrikan! Lite humor är det faktiskt!

Jag känner att jag måste följa mina egna spår oavsett vad andra anser. Jag kan inget annat göra med tanke på att jag suttit fast med alla tankar om allting annat som andra tycker att jag ska göra. Jag har svårt att jobba mot ett mål jag inte kan se, så nu försöker jag föra samman alla mina tankar i denna gigantiska afrikan!

måndag, mars 02, 2009

SKIT!!!

Jag har nog lite svårt att förstå hur det egentligen är meningen att jag ska ta mig ur den här fotbojan som jag går och drar på. Efter handledningen kände jag mig positiv och uppåt i fredags, men nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Behöver nog lite hjälp med förklaringar av er...

I början av ett projekt så formar man nån slags ide om vad det är man skulle vilja göra, vilken linje man ska följa under det tema som ligger som ett paraply. Är den iden man får då illustrativ bara för att man kan ana, kanske inte ett fullt ut färdigt resultat, utan mer en ide vad man vill jobba mot? Sen börjar man fundera kring olika material som man skulle vilja testa på, ibland finns inte många alternativ beroende på vart man vill, ibland finns det tonvis med alternativ att välja på. Oavsett vad man väljer för material så har man ju en ide om vart man vill komma, även fast materialen kan leda en åt olika håll. Är det då nu, när materialet kommit in i bilden, som iden man har kan ses som en illustrativ ide?

I 200-kursen jobbade jag med mina inre konflikter för att utvecklas, och i slutändan när allt var färdigt, hade jag inte jobbat tydligt nog mot mottagaren. Jag kände att jag kommit skitlångt med mig själv, men då var jag nog för lite illustrativ. Är den iden som jag jobbade mot då, mindre illustrativ för att den inte är lika föreställande?

De idéer jag hitintills haft i denna kurs har blivit klassade som illustrativa, vad gör jag då för fel? Hur kan man jobba mot något som man inte vet vad det är, som man inte får veta vad det är, för risken att bli för resultatinriktad eller illustrativ. Det som jag jobbar med måste ju spegla min ide som jag har i huvudet, eller? Jag kan ju inte jobba och jobba och jobba helt planlöst utan en tanke på att jag ska komma någonstans. Eller visst kan jag det, men då har jag ju inget att redovisa vilket jag måste göra. Jag fattar inte? När jag väl får en ide om vad jag vill göra...nä då kan jag inte göra den för att då är jag för illustrativ, för resultatinriktad, för lite riktad mot mottagaren. Jag fattar helt enkelt hur fan jag ska jobba. Jag är förbannad helt enkelt!!! Snart skiter jag i alltihopa, lusten har försvunnit när man inte fattar, när vad man än säger eller tänker är fel.

Fan oxå!!!