HOT

För övrigt skall tilläggas att det just nu riktats ett bombhot mot en skola i Falkenberg. En skola där min systerdotter och flera av mina vänners barn går, http://hn.se/nyheter/falkenberg/1.1002683-bombhot-mot-tullbroskolan

Om allt det andra...

Ja, jag vet att jag inte varit så aktiv här under VFU´n. Det beror inte på att jag inte velat eller att jag inte haft uppslag om vad jag skall skriva om. Det har snarare varit tidsbrist. VFU´n har liksom upptagit hela min aktiva tid. Har man inte varit i skolan med allt vad det inneburit, så har man planerat, sökt och utforskat kring den lektion/lektioner man skullat göra. Det tar tid. Det är bara att konstatera, läraryrket är inget heltidsarbete, det är ett helttidsliv! Sen råkar man ha familj, barn och ett liv för övrigt som pockat på uppmärksamhet... Så ska man nu då skriva en uppsats om den lektionsplanering man genomfört. Viktigt, intressant och självklart lärofyllt med lektyren vid sin sida. Naturligtvis, denna gång inte fullt så formell och med tyngdpunkten på reflektioner kring lektionen. Men allt det andra då? Hade jag fått bestämma skulle jag vilja skriva en lika lång uppsats om allt det andra man upplever. Denna period har för mig varit den mest givande, lärorika och spännande av alla de perioder jag varit ute på, och jag har som bekant hängt med ett tag. Denna gång fick jag ta del av, uppleva och gotta ner mig i allt det andra. Det andra som, EVK, olika elevutredningar, djupt kollegiesnack om alla de sociala bitarna av att vara lärare. Jag blev insläppt fullt ut för första gången av den lärare jag haft nöjet att gå med (nått att tänka på för alla de VFU-enheter i landet). Ja, kanske det berodde på mig, kanske inte. Det har varit konflikter, jagning och sökning av elever, planering för att få med alla, givande diskussioner med elever, renovering och dramatiska lokalfrågor, i-stunden-planeringar-för-att-det-saknas-allt-dagar, fantastiska luncher med lärarlaget, studiebesök och massor med kaffe i samspråk. Herregud vad härligt! Det är ju detta som är viktigt. Oj, oj nu trampar jag väl i klaveret...jo ert universitets-lärarjobb med allt fint ni lär oss är precis lika viktigt oxå, självklart, jag vill här ändå trycka på allt det andra. Allt det andra man inte riktigt kan skriva här för att det är konfidentiellt. Allt det andra man brinner för och bara vill delge och få ur sig. Japp, men det var bara min åsikt lite sådär mitt i uppsatsskrivning om facebook-lektioner.

Planering..

Mycket händer och sker på VFU. Tiden känns knapp även om vi denna gång har 5 veckor ute i djungeln. Varje dag uppkommer nya saker att sätta sig in i. Det är inte bara så att komma ut och bli delaktig och "köra" sina lektionsplaneringar man hade tänkt sig. Mycket av min tid går åt till att omformulera alla mina tankar till att passa in i det som sker för stunden. Det jag tänkt från början är inte gångbart av massor av annledningar.

Jag kommer fokusera kring facebook. Just nu lusläser jag deras policy med lupp och förstoringsglas för olika saker som tex sekretess och annonsering. Två olika lektionsplaneringar ska ta form för att passa in i undervisningen där de befinner sig. Den ena svårare än den andra pga bristande kunskap hos mig.

Det är spännande, roligt och tidskrävande för jag har en benägenhet att fastna för att det är så intressant. Bloggandet har fått komma på efterkälken helt enkelt för att det inte finns mer än 24 timmar på ett dygn.

VFU-kaos :-)

Jaha så har då VFU´n börjat. Skönt att vara tillbaka. Dock visade det sig innebära helt oförutsedda förutsättningar som ställer allt på ända. Byggnaden där medieprogrammet är inhyst, tillsammans med estetämnen, fordon, el och tele mm, har blivit utdömd! Jo så att... Lätt uttryckt kan man väl säga att problem uppstått för alla inblandade. Så nu får omplanering ske i mitt huvud med uppgiften pga brist på teknisk utrustning och material överhuvudtaget och för att inte tala om lokaler. Men, men, var sak för med sig bra erfarenheter och flexibilitet tillhör yrket. Imorgon blir det utflykt till Malmö och SydSvenska Dagbladet.

Skolan och allt det andra...

I Lpf 94 står det om skolans uppgift. Det står där, klart och tydligt, vad som är meningen med de kunskaper och värden som skolan skall förmedla:

"skolan har uppgiften att till eleverna överföra värden, förmedla kunskaper och förbereda dem för att arbeta och verka i samhället. Skolan ska förmedla sådana mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram som alla i samhället behöver. Eleverna ska också kunna orientera sig i en komplex verklighet med stort informationsflöde och snabb förändringstakt. Deras förmåga att finna, tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktig. Eleverna ska träna sig att tänka kritiskt, att granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ".

(Lpf 94:5)

Vi vet av erfarenhet att dessa dokument har stor tolkningsfrihet och därför kan appliceras i skolans vardag på många olika sätt. Som lärare skall vi förbereda eleverna för en morgondag vi inte riktigt vet hur den kommer te sig. Detta är en stor utmaning. Fokus ligger någonstans mellan avvägning på ämnet i sig för stunden och det livslånga lärandet. Det är en komplex värld där ute och den måste vi lära dem hantera på många olika sätt.

Kommunikation är en grundpelare och det kommuniceras på massvis med sätt inom skolans väggar. Undervisning sker på så många olika vis, både de med för och nackdelar. Som de säger, alla sätt är bra utom de dåliga. Av erfarenhet vet jag att just kommunikation, dialog, kan vara svårt att få till i klassrummet, speciellt inom bildämnet. Visst diskuteras det saker fram och tillbaka om tex material mm, men de där djupare och givande samtalen som oftast blir väldigt personliga när det kommer till elevens eget bildspråk, är svåra att få till, men så otroligt viktiga för att komma vidare i processen.

Det är just processens gång som uteblir. Fokus blir på produkten, det färdiga resultatet. I mitt huvud och i min värld med mina glasögon, funkar inte riktigt det. Just i bildämnet är det processen som leder fram till de viktiga insikter som blir till kunskap. Fokus blir på den formativa bedömningen istället för den summativa och det för mig blir härligt. Detta synsätt och arbetssätt vill jag applicera på medieundervisningen med, med allt vad det innebär. Detta för mig är en utmaning.

Hur får man då fram den där processen till ytan? Jo, genom dialog och med fokus på läroprocessen med ständiga återkopplingar. Man skall använda sig av de "gemensamma referensramar" som finns i klassrummet och i den globala och "komplexa verkligheten" och i förlängningen komma till insikter och kunskaper och lära genom processen ("konsekvenser"). Helt enkelt genom kommunikation och dialog. Man lär genom och tillsammans med andra (snacka om sociokulturellt perspektiv...).

Det är här de olika verktygen kommer in. Hur får man fram dialogen och hur får man eleven att se sin process med både sina egna och andras glasögon? Det är ju så att man som lärare skall ge alla i det demokratiska klassrummet en chans att komma till tals, att få göra sin röst hörd. Vad är då inte bättre än att använda sig av de sociala medierna som ändå finns där i de ungas värld. De finns ju där framlagda på silverfat och det är bara att ta för sig. Att använda sig av bloggar i undervisningen som en väg att skapa den dialog jag eftersöker och som i förlängningen synliggör processen och skapar insikter och kunskap. Det ena föder det andra.

Kanske det bara är jag och mitt sätt att se på lärande och skolan i stort, men jag tycker att det är för mycket korvstoppning. Skolan är inte längre den allvetande institution som den en gång var. Information finns överallt och är mycket mer tillgängligt för alla. Vi måste ge eleverna en annan slags kunskap än förut. En slags kunskap som blir mer beständig och giltig i alla de komplexa situationer de unga kommer befinna sig i. Självklart måste de lära sig "ämnen" oxå, men ämnen idag är inte lika starkt avgränsade från varandra som de var förr. Det är ett skönt virrvarr med tentakler som spretar hej vilt, in och ut ur olika ämnen, och som blir till en helhet. Världen är inte uppdelad i fack så varför skall skolan vara det. Ämnesintegration och användargenererat innehåll skapar kunskap i helhet,delaktighet och inte bara kunskaper i olika fack sagt och framlagt av andra.

Här, här och lite där...

Sidor, sajter, bloggar, artiklar och åsikter flimrar förbi i sökandet av det här med sociala medier, sidor som kan ses som delar av helheten med länkade mellanrum i det stora cyberuniversumét.

Fler och fler myndigheter och företag väljer att lansera sig via sociala medier. Det finns en problematik och flera dilemman med det, därför har datainspektionen tagit fram en vägledning för hur detta skall gå till, här.

Här finns en annan sida som var lite kul att surfa runt i...

Sen har vi de som är avundsjuka på hur bra det där med facebook mm blev, så här kommer några uppstickare oxå.

Och till slut...om du tröttnar på skiten...klicka där!

Kortvarig Wiki!

Hemläxan kom och gick så att säga. Jag utförde min del med att lägga upp en artikel på Wikipedia och "Rex" utförde sin del och raderade den i brist på relevans...tydligen är jag inte ensam om detta, för E tog det bara en minut. Frågan är vem som bestämmer om vad som är relevant och inte...tydligen rexáre och skägglundáre. Okej då, kanske det inte var så relevant direkt för den stora allmänheten, men ändå, det finns ju artiklar där som jag inte finner relevant...

Föreläsning...

Gårdagens föreläsning om sociala medier var givande och tankvärd. Jag håller med Saltlakris i vad han skriver om google. Man ser det blinkande sträcket och den vita rutan på google och funderar på om man borde söka det eller det, man funderar både en, två och tre gånger extra, efter tankarna som föreläsningen gav. Skrämmande tanke att man tror att man väljer att vara anonym på nätet, men att man hela tiden blir kartlagd av Storebror. För mig spelar det liksom inte någon större roll om man är en "viktig" person eller en "pöblel" bland andra "pöblar", jag vill inte bli kartlagd ändå, inte om jag inte väljer själv. Sociala medier är så mycket mer än vad jag först tänkte.

Jag tittar på mina anteckningar från föreläsningen och ser korta fraser som: Infomation age, the machine is using us, den stora allmänheten, användargenerarade plattformar, stalking, normer, FRA och vem ser dig... Ska man bli rädd? Nja...kanske inte, men man borde bli reserverad, kritisk, ifrågasättande och mån om den egna personliga integriteten. Men hur är det då, jag är ju vuxen. Hur skall man få fram detta till alla de unga som "kartläggs" där ute? Det här är viktigt! Det handlar inte längre om att bara lära de unga om källkritik i förhållande till den information de söker på nätet till tex en uppsats, det handlar om så mycket mer. Vidare ser jag fraser om skolan i förhållande till sociala medier: uppdaterad info, verkliga arenor, gemensam grund - svårigheter, underhållande - undervisande - vilken roll skall man ha som lärare och vidare multitasking. Ett av klippen vi fick se kan man se flera gånger,här,inte konstigt att man börjar fundera.

Får nog fundera en stund...

...

Den vackraste av själar

den starkaste jag vet,

Stå ej och gråt vid min grav.

Jag sover ej, jag gav mig av.

Jag är tusen vindar över sjön.

Jag är sliverglittret över snön.

Jag är solsken över mogen säd.

Jag är stilla regn i höstens träd.

När du vaknar i morgonens vila,

är jag tysta fåglar som ila

i cirklande flykt över vatten.

Jag är milda stjärnor om natten.

Stå ej och sörj vid min grav.

Ja är ej död, jag gav mig av.

Det finns inga ord kvar,

bara massor av minnen

i stor sorg och saknad.

Finns det någon där ute...

Jag började min blogg-väg 2007 i samband med kurser på HDK. Vi "tvingades" använda detta forum under våra konstnärliga processer. Helt ärligt trodde jag inte att jag skulle fortsätta efter kursernas slut. Men något hände där ute. Jag fick insikter som jag inte trodde jag skulle få och på den vägen är det. I 2 år bloggade jag i samband med saker på HDK. Min upplevelse av att komma vidare, få hjälp och diskutera mitt i processens underbara värld, fick mig att inse fördelen. Tankar skapades om bloggandet som verktyg i skolan. Jag var såld totalt för jag vet att det funkar (Nu skall jag då in i twitter...). Vidare, under min sista termin på lärarprogrammet, skulle det utföras ett skolutvecklingsprojekt. För mig var det självklart vad jag skulle göra. Jag startade bloggar med estetelever och det var givande, men dock tidsbegränsat. Det blev ingen fortsättning, då min termin tog slut och jag exades. Men tanken fanns kvar och jag fortsatte undersöka och leta för egen del. Jag hittade lärare, vissa som jag bad att få träffa och intervjua, i min närhet som jobbade på samma sätt med bloggning som verktyg, tex här. Förra terminen skrev jag om sociala medier i VFU-rapporten och kanske kan det ses som en fortsättning av allt det andra.

Oavsett... Allt handlar om kommunikation. Det tror jag! Att inte vara rädd för att lägga sig i, ställa frågor och faktiskt ärligt bry sig om vad det är som de unga gör på nätet. Jag läser här om det här med unga, Internet och personlig integritet. En början i den stora djungeln där ute...

Det är en otroligt intressant text. Kanske inte den nyaste, men fullt giltig. De sociala plattformarna på nätet är ju alltid närvarande medium, som används flitigt av ungdomar. Man som vuxen kan inte bara ignorera att nätet finns och inte ta tag i och diskutera det som sker där. Det handlar om kommunikation i högsta grad. Vi måste bjuda upp till dans och föra integritet, upphovsrätt, mobbning, grooming och källkritik mm in i ljuset. Självklart vet de unga om riskerna till viss del, men jag tror att det saknas vuxen-närvaro i deras intenetanvändning. Jag tror inte att man får ett nej om man frågar dem vad de gör där och om de kan visa, så gör iaf jag. Jag har själv en tonåring där ute...Frågor måste bli ställda, diskussioner måste bli förda och man måste visa sig intresserad av deras värld.

Inopererade chip...

När jag växte upp var det aldrig tal om att ständigt vara nå-bar och uppkopplad. Var man någonstans så var man där tills man var färdig med det, punkt slut. Telefonen, som satt fast i väggen, gick varm på kvällarna tills pappa sa ifrån att nu får det vara nog. Då pratade man en stund till, tills han blev ordentligt förbannad, då la man på. Nyheterna som var tillgängliga fanns i tidningen, som jag för övrigt varje morgon läste upp och ner...och de undrade varför jag inte kunde läsa..., eller på tv på kvällen kl 21, vilket pappa skulle lyssna på på högsta volym.... Där fanns inga alternativ för den gemene mannen i stort.

Nu skall man vara ständigt uppkopplad med det ena eller det andra och vara nå-bar ALLTID. Det är oftast inte frågan om när och hur man skall vara det, utan det är en självklarhet att man skall vara det hela tiden. Man skall facebooka, twittra, smsa, mmsa, maila, prata och tycka hela tiden. Utvecklingen går framåt i en rasande fart och man skall hänga med och ha åsikter överallt hela tiden. JAG BLIR TRÖTT!! Helt ärligt blir jag trött och fundersam på vad som kommer härnäst. Inopererade chip för att kunna ses som en prick på en karta så att alla kan hålla koll på en. Jag vill inte riktigt vara den där pricken som alla kan se och höra hela tiden, när skall man då få ro?

Nej jag säger inte att allt var bättre förr, så gammal är tant inte ;-). Det är kanon på massvis med sätt. Jag bara säger att det i tomheten och tystnaden finns insikter och kunskaper som inte får ta plats för all trafik som hela tiden skall kategoriseras, sorteras och informeras. Jag vill inte vara trackable at all times...

Läste idag lite i boken Nordic Perspectives, artikeln skriven av Stefán Jökulsson "Creativity in Media Education". Den gav insikter. Sköna sådana. Så eftersom jag har fått den på min lott (Tack Karin...)kanske ni andra inte läser den framöver...GÖR DET!

Jaha så de närmsta veckorna kommer här bloggas och twittras förbrilt...kanon till viss del, men jag kommer smyga undan till den där tomheten och tystnaden för att få de insikter som mitt konstnärshjärta ständigt suktar efter...

Nu skall här bloggas om unga och internet i samband med att vi skall läsa Elza Dunkels bok "Vad gör unga på nätet?"...iaf så fort den kommer från adlibris..

Manifest!

En vän har skapat en sida http://susannew.se. En jättefin, skön, inspirerande, lekande sida om sig och sin konst. Samma tankar om att skapa en sida har jag haft länge, men det har inte kommit längre.

På den sidan har hon ett manifest.

Manifest.

Så skönt liksom.

Kanske är dax för mig med.

Ett manifest för livet, alla göranden, alla tänkanden, alla viljánden.

Något för mig.

Något att leva efter.

På mina villkor.

För mig.

En till en

Min dotter skall nu, som 7:a, få en egen dator. Projektet heter en till en och drivs i Falkenbergs skolor. Hon är ju lyrisk, naturligtvis. Egen dator (förutom den stationära hemma..), egen liten vit (väldigt viktigt) glänsande laptop. Som förälder tänker man genast, jaha och hur ser avtalet ut..vad innebär det för oss. För henne är det en glänsande vit liten laptop. Som lärarstudent tänker man genast, eftersom man spenderat ganska mycket tid längst bak i klassrummet, jaha hoppsan, facebook och youtube på lektionstid...great! För henne är det en glänsande vit liten laptop...

Men som bild och medie-lärarstudent känns det stort. Vilka möjligheter som lärare man får genom detta. Så smidigt att slippa lägga över på eleverna att göra saker hemma som har med dator att göra, då det inte finns tillräckligt många i skolan så de räcker under lektionstid (med förbehåll!!!...). Vilka roliga lektioner man kan skapa. Kul kul kul!

Sen ekar det...facebook..youtube...

Under den sista VFU:n (verksamhetsförlagdautbildningen) jag hade i våras, var uppgiften att skapa en lektionsplanering i en medie - och kommunikationskurs. Efter att i 6 år suttit längst bak i klassrummet (förutom de andra 11 åren...), tänkte jag direkt, detta måste jag göra något av. Hur skall man fånga elevernas motivation, slippa funderingarna på vad som visas där bakom de glänsande vita locken egentligen, men ändå lära dom någonting? Jo...man använder sig av de plattformar som de så tydligt ändå är i, oavsett lektionstid eller inte. Bättre att låta alla göra något på facebook (eller något annat glänsande, vitskimmrande socialt forum), när dom ändå är där ändå...

Hoppas bara fler lärare tänker så! Att min dotter oxå får en chans att slippa smyga och fälla ner skärmen under lektionstid för att hon är på facebook och läraren går runt (fast å andra sidan, hon skulle ju aldrig göra så...eller??). Lärarstudenter längst bak i klassrummet skiter eleverna i för övrigt...vi är bara ett bihang som ändå inte tjallar...tror dom!!

Själv är min laptop inte glänsande vit... inte liten för den delen heller...och ibland visas där facebook mm...dock är den nyraderad, nyinstallerad och uppdaterad (självklart inte av mig...) och klar för höstens bravader där längst bak i klassrummet...

JAG-insikt!

Vet du vem du är? Vet du hur du är? Vet du egentligen hur och varför du känner som du gör?

Jag trodde jag gjorde det. Helt jäkla ärligt liksom.

Mitt i kaos stod jag för vem jag sådär helt rakt trodde jag var.

Sen ser man att det fattas en bit.

En väsentlig bit dessutom.

Väsentlighetsprincipen!

Den bit man trodde fanns där, men som av olika anledningar försvunnit.

Hur gör man då?

Plockar upp den och limmar dit den igen?

Riktigt så enkelt är det inte.

Något man baserat en längre tid på, något man förr levde efter och tog för givet.

Löjligt!

Saker har påverkat. Tid. För jävla lång tid.

Man ser det, man inser det och hoppas att bussen inte har gått.

Men jag tänker inte ge upp. Jag tänker kämpa med näbbar och klor för att hitta biten och fanime klistra dit den igen. Jag tänker använda silvertejp om jag måste. För det som kan lagas med silvertejp, är inte trasigt!!

Åååhej sommar...

Så var det sommar igen. Eller ja, just idag kanske det inte riktigt verkar så med tanke på regnet som öser ner på utsidan. Fast här på insidan börjar värmen och kärleken återvända. Den växer för varje dag och livet, efter denna våren, börjar lätta. Några vingar finns inte än, men väl en skateboard som rullar framåt och med tanke på att det är jag som styr den, så går det inte särkilt fort, men ändock framåt. Lite terapiarbete, totalt onödigt och kanske inte direkt snyggt, men otroligt skoj och avslappnande, har tagit på min tid. 3 plaststolar och ett plastbarnbord får nytt liv, precis som jag. Skönt att lusten återvänt, sådär kravlöst och härligt som bara lust kan vara. Ikväll är det dax, i ösregn, att iskruda sig rescuekläder igen. Kanske är regnkläder och sydväst att rekommendera, eller varför inte en paddel. Allt för att få hjälp framåt!

Tro

Ibland tror man på något. Ibland tror man på något så mycket att man blir blind. Mitt i denna blindhet, tror man att tron kan försätta berg och att inget kan störa. Tron blir ens verklighet som man följer och lever efter och som funkar som en ledstjärna. Men vad händer om den tron ruckas på eller förändras och försvinner? Var finns då den tro som man trodde på? Vart tar den vägen? Hur skall man då kunna fortsätta? Kan man fortsätta utan den tro som man såg som sin verklighet? Mitt i denna icke-tro har jag köpt mig en buddha. Ett förtvivlat försök att finna rätt. Den står på pianot och stirrar på mig och jag väntar på svar. Svar som inte kommer från tron som försvunnit. Kanske söker man då efter tron på fel ställe. Men hur skall man veta om man söker på fel ställe? Hur skall man veta, när tron försvunnit? Kanske skulle man somna en stund så tron får tid att komma tillbaka, tillbaka tills när man vaknar. Får tid att ta plats igen där den borde vara. Tid att söka efter något man hade som nu försvunnit. Kanske finns tron där i tiden framför en som man inte besökt än. Min tro har flyttats till tron på tiden som svar. De svar jag behöver för att få tillbaka tron, tron på min verklighet som en gång kunde försätta berg.

Socialpsykologins vara eller inte vara

Just nu läser jag en kurs om kommunikation i stort och smått och för tillfället skrivs det hemtenta för brinnande livet. Det handlar om socialpsykologins olika sidor och om hur vi människor kommunicerar med både verbal och icke-verbal kommunikation Många gånger ser man sakerna man läser om som självklara, med tanke på att jag själv ingår i den normkultur det handlar om. Dock är det en annan femma att formulera sig och alla dessa abstrakta begrepp inom de strama givna ramar som hemtentan innebär. Man behöver ett bollplank för att diskutera, gripa tag i och plocka ner alla dessa begrepp som man från början ser som självskrivna och okomplicerade, men som ganska snart visar sig vara ganska snåriga men väldigt intressanta. För det är intressant hur dessa abstrakta begrepp går att applicera både på sig själv som person och de runt omkring en. Så bara så ni vet så analyserar jag er alla in i minsta detalj...

Mitt i denna teoretiska och abstrakta värld kommer jag på mig själv att längtande snegla på penslar, virknålar, garner och färger....mmmmm....

Hoppsan!

Så kom jag då på den ljusa idéen att varför inte utnyttja magkatarrens alla fördelar och spä på den ytterligare. Jodå minsann här skall det fortsättas att läsas...så..åter till böckerna (1500 kr fattigare på en adlibrisförsändning) och huvudbry.. Motivationen är inte på topp direkt, lika mycket på topp som när man får "höra" på viktklubb.se, efter en avkopplande och fantastisk helg på Smögens havsbad, "hoppsan du har visst gått upp i vikt!!!

Hoppande hjärtan!

Kommer på mig själv att gång efter annan tänka att jag har glömt något. Efter att i 5.5 år ständigt haft något som skall göras, något som legat och pockat på uppmärksamhet där längst bak i huvudet oavsett om man varit ledig ett slag, gör att jag är aningens förvirrad. Magkatarren ligger som en orubbad sten i magen och varje gång jag kommer på det där att jag glömt något, så hoppar hjärtat ett extra slag, för att sedan saktas ner när jag kommer på var jag befinner mig just nu. Visst är det guld och gröna skogar på ett sätt, men det är oxå saknad och förvirring det här med att starta om, för det känns verkligen som att starta om.

Jag var borttagen från ams, mina uppgifter fanns inte kvar. Där är ett tecken på att det är många år som jag nu stoppat ner i ryggsäcken. Sitter och skriver CV. Nytt och fräscht och spännande!

Mot oändligheten och vidare...

..Examen..
Jag minns...
...första dagen på Göteborgs perong, hur jag tänkte att här ska jag hoppa av under 4.5 års tid...
..förvirringen kring alla de pedagogiska texter under den första trevande tiden...
..tågdiskussioner som ingen insatt förstod...
..sekunder, minuter och timmar man suttit fast på spåret...
..bokning och pluggning i katakomberna..
..hum. inst..o alla trappsteg..
..första opponeringen..
..Marton..
..engelsk grammatik i första, andra, femte artonde led..
..sagoberätttaren..
..sittsmaken..
..glädjetårarna då jag blev antagen till HDK..
..faktum..
..ansikten..
..luncherna..
..förväntan..
..trötthet..
..tidiga mornar o sena kvällar..
..gemenskap..
..frustration..
..gestaltningarna..
..skratten och glädjen..
..ovissheten..
....
..ny tid, nya vägar och möjligheter..mot oändligheten och vidare!

Skapande ytor och samtal!

Idag har jag varit i Götet igen och haft en kall men givande dag tillsammans med Crico och datorn. Det blir såna givande diskussioner så fort vi kommer ihop. Vi har inte alltid samma åsikter och de små små dalar som blir av dessa olika åsikter fylls med givande och tagande diskussioner stora som berg, och hua vad jag kommer sakna dessa samtal känner jag.

Gestaltningssamtal brukar vara magiska, enligt mig, och de samtalen har jag saknat sen jag slutade på HDK. Men nu har jag märkt, efter så många veckors stötande och blötande med "teoretiska" fakta, även fast jag alltid måste skapa mig en slags konkret bild i huvudet av alla dessa faktatankar innan jag kan greppa och plocka ner dem, så är de precis lika givande fast på annorlunda sätt.

Snart är det dax för opponering, men först en helg fylld med hög musik, kladdig färg och stora ytor!

Op-förberedelse!

Jaha så var då uppsatsen inlämnad och luften har officiellt gått ur! Nädå inte riktigt, men nästan. Nu är det spännande läsning av opponeringsuppsats på schemat med en och annan skottningspaus.