Att få en insikt om sig själv och sitt liv kan vara ganska knepigt. Dock roligt, spännande och
omtumlande.
Jag har
dyslexi. Ingen nyhet, men på min tid kallades det för ordblind. Jag är helt enkelt blind för ord...eller jag ser dem på mitt sätt. Detta lever jag med. Inga konstigheter, för mig
iaf. Jag har lärt mig att leva med det och jag lider inte på något sätt.
När jag var liten och skulle börja i fjärde klass så fick jag en ny lärare. På den tiden pratade man inte mycket om det här, vad jag minns. Ordet
dyslexi fanns inte på samma sätt, utan man var ordblind. Oavsett, min nya lärare Jan-olof, blev min idol. Han fattade vad som var fel och han gjorde det snabbt. Kanske hade han hade varit med om det innan vad vet jag. Han vände boken jag skulle läsa i upp och ner så jag läste på fel håll. Idag förstår jag varför. Hjärnan kan lättare göra mening av saker, ord, om man ser dem så. Kraven släpper och man ser orden och bokstäverna precis som de är, efter varandra, utan de där kraven att det skall vara på ett visst sätt.
Följdaktligen, min hjärna kopplade hur man skulle göra, och på den vägen är det. Nej jag läser inte
uppochner idag... Jag har lärt mig att programmera in orden som bilder kan man säga. När jag ser bokstäverna i ett ord blir de en helhet som min hjärna förstår, en bild. När jag skriver, skiftar jag ordföljden, så en mening kan få en helt annan innebörd för andra än för mig. Detta kan vara lite klurigt dock, för ordbehandlingsprogram uppfattar inte detta. Men det kan bli ganska roligt oxå...tidvis...om det inte gäller stora
examinerande inlämmningsuppgifter i skolan...fast det har jag löst genom utvalda
korr-läsare. Förmodligen är det olika för alla som har denna egenhet, hur man ser och tolkar och hur man tar sig an det.
Nu till saken..
Jag har hela mitt liv
känt stort obehag inför att göra en så enkel sak som att ringa och beställa mat, pizza,
kinamat mm. Detta har jag kort och avhugget kopplat till att jag förmodligen inte gillar att prata i telefon, orsak-verkan, precis som man gör hela tiden och på olika sätt.
Till saken hör att vi på universitetet just nu läser en metodkurs där vi bland annat skall lära oss att göra olika typer av undersökningar tex samla in olika slags information för att sedan tyda och tolka detta och sen skriva uppsats om det. Det vi gjorde var bara en övning för att lära oss ett statistikprogram som finns på deras datorer. Uppgiften gick ut på att vi skulle läsa sportartiklar, så många som möjligt, finna 14 olika variabler, såsom ålder, kön skribent mm, och föra in dessa i programmet som sedan behandlade detta och skapar tabeller och diagram. Inga konstigheter.
Jag satte igång. Läste artiklar, hittade informationen, processade den genom ett avkodningsschema vi fått och sen
knappade in på datorn. Men det gick så otroligt trögt. Det tog en enorm tid för mig och jag fattade inte riktigt varför. Vissa gjorde snabbt som
attan, ja man ska inte jämföra sig... Jag kom ingenstans kändes det som. Trögt, trögt, trögt. När lektionen var slut kändes mina ögon som om de var fulla med grus. Jag var helt slut, skittrött och kände mig så otroligt låg i sinnet. Han jag satt jämte hade gjort 30 artiklar, jag hade skrapat ihop 14. Och då hade jag jobbat stenhårt.
Jag åkte hem, var hemma sent pga
pendlingen, så vi bestämde oss för att beställa pizza på kvällen. Jag ringde, gör men ogillar. I den processen trillade
poletten ner. Jag har ju inte alls problem med att prata med folk, inte på något sätt. Processen med att ha en filur i luren, skumläsa pizzamenyn och göra beställningen liknar på många sätt det jag gjort under lektionen. Skumläsa, tolka och registrera.
Hmm det funkar tydligen inte i mitt huvud, inte ens via en pizzameny. Snacka om koppling! För mig blev det glasklart. Skönt ja, men lite sådär ledsamt tragiskt. Känslor av total uppgivenhet, känslan av att man inte kan, att man e totalt
puckad mm. Alla de känslorna gick jag igenom under den lektionen, men inte som en vuxen i situationen, utan som ett osäkert barn som inte förstår varför hon inte kan.
J´s kommentar var "varför tror du vi aldrig krånglar till pizzorna när det är du som beställer för..."
Japp... bara att acceptera och ta tag i...
...den redan existerande expedit-hyllan flyttades ut från väggen...
...väggen var ju redan svart vilket underlättade...
...tak blev det med av tyget...
...och sen det färdiga resultatet med den omhuldade CS-kepan som kronan på verket...
