Man försöker vara pigg och kreativ och hitta vägar runt i denna projektprocesshärva som jag just nu befinner mig i. Det konstiga är att så fort jag får mycket, för mycket att göra, så händer ingenting. Jag tänker att det kommer nog, men än står det still. Jag tänker, vrider och vänder, filosoferar, söker och diskuterar hela tiden, men nått rent handgripligt sker inte. Varför e det så? Varför kan man inte vara mer strukturerad och organiserad för. Ibland kan jag känna att det jag gör känns för ordnat och rakt, varför kan det inte vara så denna gången? Tiden bara rinner iväg och jag har inte riktigt vågat titta på schemat när det är som vi ska vara färdiga egentligen. Hmm vad e det som händer här egentligen...
Statistiken nedan var både otrevlig, skrämmande och intressant, fast var det dit jag ville? Nä, jag tänker på det jag skrev under förra projektet om mina föräldrars lägenhet i rivningshuset på Jungmansgatan. Den trevliga och försynta alkisfarbrorn på svalen som tvingade sina A-lagarpolare att ta av sig skorna på 2 våning för att inte störa. Jag tänker på tanten i närköpsbutiken som tog emot nycklar för förvaring, och mannen som frågade vad frun varit och handlat. Jag tänker på alla barn som ser Fjällgatan som sin trygga punkt i livet och allt bra som händer där. Kanske är det som att blunda för verkligheten, att bara se det goda. Men jag tror på det goda, jag tror på relationer mellan människor som betyder allt. Jag vet att det finns mycket skit där ute som förstör, men jag vill åt det mysiga, det familjära, det goda. Blir lite deppig att tänka på alla de människor som har det svårt, blir för tungt att bära just nu. Kanske sen...
Jag får ta tilliten till Lemarc och Uffe en stund, så får vi se vad som händer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar