...är svår att handskas med. Den är svår att handskas med även fast man är medveten om att den ska komma. Den är svår att handskas med när allt man vill är att få hjälp utifrån och man vet att det måste komma innifrån. Jag känner mig oformulerad i mitt projekt...eller inte direkt oformulerad utan snarare kanske det är så att jag har svårt att plocka ner och gripa tag. Jo förresten jag är nog oformulerad och jag undrar varför. Mitt projekt är fullt med innehåll men kanske är det för stort, för ogripbart just nu på detta plan.
Frustration kanske är bra fast det känns skit. Frustration kanske för en framåt och är drivande men för tillfället är jag lite trött på att stångas. Projektet följer sitt mönster och jag vet vad som nalkas. Problemet är kanske rädsla. Rädsla för att det skall ta slut. Jag vill inte att det skall ta slut på min tid på HDK. Jag vill va kvar i bubblan och fortsätta utvecklas, jag är ju precis i början. Det är nog frustration för många olika saker som spelar in just nu.
Men jag måste gripa tag och plocka ner. Det har funkat innan, jag vet hur jag funkar. Jag känner min egen process.
Det är dax att stoppa ner foten i betong och stå stadigt...på många olika sätt.
1 kommentar:
Hm. Egentligen hoppas jag att du aldrig sätter ner fötterna helt. Iaf inte i betong. Du ska väl hoppa vidare sen? ta ett nytt avstamp?
Processen fortsätter och fortsätter hela ens liv, och sen fortsätter ens kropps material att finnas kvar, i nya sammanhang. Och själen kanske går vidare på nåt sätt också? Jag vet inte. Kanske inte? Kankse nirvana?
Var inte rädd för att processen ska ta slut, det gör den aldrig.
Om du vill vara kvar i gestaltande sammanhang kan du haka på våran egen gestaltning i höst? jag ska iaf vara med, och kanske malin, och susanne verkade intresserad. Vi kan nog bli ett litet gäng som fortsätter att utvecklas!
Don't be afraid of change! it's awsome! progression!
Skicka en kommentar