Gränser!

Gränser. Alla har vi gränser för hur långt vi kan ta saker utan att känna sig dum eller att känna att hit men inte längre. Ibland, kanske ofta, är dessa gränser hämmande. Dom kan ibland få oss sluta med de vi håller på med innan det egentligen är färdigt. Jag har en sån gräns. En gräns som jag inte visste jag hade och som fått mig att inte kunna fullfölja mina tankar, min vilja. Är detta då ett tecken på att jag inte ska dit? Jag har velat ta närbilder på människor när de inte är medvetna om att de är iakttagna, allt för att försöka få fram mina tankar om det mänskliga arvet, DNA:t. Jag har under 3 dagar försökt på olika sätt att gå över min egen gräns som är att jag inte vill utsätta andra för något som jag själv inte skulle vilja bli utsatt för. Det har varit ganska jobbigt när jag upptäckte det. Inte ens när jag befunnit mig på folkrika ställen där jag inte synts, har jag kunnat trycka på avtryckaren på kameran. Varför? Jag vet inte, det tar helt enkelt emot att göra det nått så otroligt mycket. Hmmm jag får väl helt enkelt leva med att jag är lite mesig.