När jag växte upp var det aldrig tal om att ständigt vara nå-bar och uppkopplad. Var man någonstans så var man där tills man var färdig med det, punkt slut. Telefonen, som satt fast i väggen, gick varm på kvällarna tills pappa sa ifrån att nu får det vara nog. Då pratade man en stund till, tills han blev ordentligt förbannad, då la man på. Nyheterna som var tillgängliga fanns i tidningen, som jag för övrigt varje morgon läste upp och ner...och de undrade varför jag inte kunde läsa..., eller på tv på kvällen kl 21, vilket pappa skulle lyssna på på högsta volym.... Där fanns inga alternativ för den gemene mannen i stort.
Nu skall man vara ständigt uppkopplad med det ena eller det andra och vara nå-bar ALLTID. Det är oftast inte frågan om när och hur man skall vara det, utan det är en självklarhet att man skall vara det hela tiden. Man skall facebooka, twittra, smsa, mmsa, maila, prata och tycka hela tiden. Utvecklingen går framåt i en rasande fart och man skall hänga med och ha åsikter överallt hela tiden. JAG BLIR TRÖTT!! Helt ärligt blir jag trött och fundersam på vad som kommer härnäst. Inopererade chip för att kunna ses som en prick på en karta så att alla kan hålla koll på en. Jag vill inte riktigt vara den där pricken som alla kan se och höra hela tiden, när skall man då få ro?
Nej jag säger inte att allt var bättre förr, så gammal är tant inte ;-). Det är kanon på massvis med sätt. Jag bara säger att det i tomheten och tystnaden finns insikter och kunskaper som inte får ta plats för all trafik som hela tiden skall kategoriseras, sorteras och informeras. Jag vill inte vara trackable at all times...
Läste idag lite i boken Nordic Perspectives, artikeln skriven av Stefán Jökulsson "Creativity in Media Education". Den gav insikter. Sköna sådana. Så eftersom jag har fått den på min lott (Tack Karin...)kanske ni andra inte läser den framöver...GÖR DET!
Jaha så de närmsta veckorna kommer här bloggas och twittras förbrilt...kanon till viss del, men jag kommer smyga undan till den där tomheten och tystnaden för att få de insikter som mitt konstnärshjärta ständigt suktar efter...
2 kommentarer:
Jag känner ibland samma sak som du beskriver. Att man aldrig kan få bara vara ifred, anonym, ensam och harmonisk.
Det är väl för att vi fortfarande minns tiden innan allt detta nät-socialiserande började. Och för att vi känner oss kluvna till att anpassa oss till förändringen just för att den tvingats på oss. Tror jag.
Jag har gett upp och erkänt mej besegrad - jag kunde inte stå emot längre. Jag har omfamnat teknikens s.k. under och sväljer varje nymodig metod för att effektivisera vardagen, väl medveten om att effektiviseringen egentligen bara är ett slöseri med tid. Det kändes enklare än att streta emot. Jag har andra strider jag hellre tar. Men jag förstår verkligen de som säger att de blir alldeles matt av alltihopa.
Jag har gjort precis som du Stellan, slutat kämpa emot. Egentligen handlar det inte så mycket om motstånd, det mesta i tekniken är bra och underlättande, men jag anser nog lite att en slags kombination är att föredra.
Av erfarenhet vet jag att i den där tomheten och tystnaden kommer ett slags flow som tyvärr blir få förunnat för all trafik och allt brus som hela tiden surrar. Att få glömma tid och rum i flow är ett magiskt tillstånd, iaf enligt mig, och det är där de okända möjligheterna finns och får ta plats.
Jag vill nog ha det bästa av de 2 världar som serveras tror jag...lite sådär hagalen som man e :-)
Skicka en kommentar