Finns det någon där ute...

Jag började min blogg-väg 2007 i samband med kurser på HDK. Vi "tvingades" använda detta forum under våra konstnärliga processer. Helt ärligt trodde jag inte att jag skulle fortsätta efter kursernas slut. Men något hände där ute. Jag fick insikter som jag inte trodde jag skulle få och på den vägen är det. I 2 år bloggade jag i samband med saker på HDK. Min upplevelse av att komma vidare, få hjälp och diskutera mitt i processens underbara värld, fick mig att inse fördelen. Tankar skapades om bloggandet som verktyg i skolan. Jag var såld totalt för jag vet att det funkar (Nu skall jag då in i twitter...). Vidare, under min sista termin på lärarprogrammet, skulle det utföras ett skolutvecklingsprojekt. För mig var det självklart vad jag skulle göra. Jag startade bloggar med estetelever och det var givande, men dock tidsbegränsat. Det blev ingen fortsättning, då min termin tog slut och jag exades. Men tanken fanns kvar och jag fortsatte undersöka och leta för egen del. Jag hittade lärare, vissa som jag bad att få träffa och intervjua, i min närhet som jobbade på samma sätt med bloggning som verktyg, tex här. Förra terminen skrev jag om sociala medier i VFU-rapporten och kanske kan det ses som en fortsättning av allt det andra.

Oavsett... Allt handlar om kommunikation. Det tror jag! Att inte vara rädd för att lägga sig i, ställa frågor och faktiskt ärligt bry sig om vad det är som de unga gör på nätet. Jag läser här om det här med unga, Internet och personlig integritet. En början i den stora djungeln där ute...

Det är en otroligt intressant text. Kanske inte den nyaste, men fullt giltig. De sociala plattformarna på nätet är ju alltid närvarande medium, som används flitigt av ungdomar. Man som vuxen kan inte bara ignorera att nätet finns och inte ta tag i och diskutera det som sker där. Det handlar om kommunikation i högsta grad. Vi måste bjuda upp till dans och föra integritet, upphovsrätt, mobbning, grooming och källkritik mm in i ljuset. Självklart vet de unga om riskerna till viss del, men jag tror att det saknas vuxen-närvaro i deras intenetanvändning. Jag tror inte att man får ett nej om man frågar dem vad de gör där och om de kan visa, så gör iaf jag. Jag har själv en tonåring där ute...Frågor måste bli ställda, diskussioner måste bli förda och man måste visa sig intresserad av deras värld.