Historia!

Då är det alltså dax att sätta igång med Fjällgatan-projektet ordentligt. Det känns skönt att få gå ner i sina tankar och utforska, analysera och upptäcka. Att helt enkelt få sätta igång! Jag har många tankar som snurrar, men det som hela tiden återkommer är min första känsla, att tiden stått still där uppe. Först var det en känsla av en bubbla, att gatan var skild från omgivningen. Men den bubblan har liksom spräckts nu när jag fått mer kött på benen. Fortfarande känner jag det gråa, det gamla och lite trista som jag upplevde när jag var där, men det har utvecklats till nått mer... på insidan.

Vid den tiden, 1967, var mina föräldrar nykära. De skaffade sig sin första gemensamma lägenhet på Jungmansgatan 11. Båda hade precis gått iland efter ett antal år till sjöss, pappa som timmerman på olika båtar och mamma som parfymbiträde på englandsbåten. Väl iland tog pappa jobb på härlanda fängelse och mamma läste vid handelsinstitutet. Huset dom bodde i var ett rivningsobjekt, väldigt nergånget och slitet, men vad spelade det för roll för två unga människor i början av livet. De fick betala den ansenliga summan av 60 riksdaler i månaden för en etta på tredje våningen med toa på svalen. Putte flyttade också in, en tax som var arg och skällde på allt och alla. På innegården fanns det gamla slitna utedass som förmodligen användes av andra hyresgäster som inte haft turen att få dela en toa på svalen med grannan på samma våning. Gården användes inte bara av de andra hyresgästerna, utan även av massor av råttor. Grannen på samma våning var en äldre herre som gärna spenderade sin tid drickandes öl med a-lagarna på järntorget. Han var väldigt försynt och trevlig och tvingade alla sina polare från järntorget att ta av sig sina skor redan på andra våningen när de kom på besök, för att inte störa mina föräldrar. Vid nått tillfälle, allt för att göra rivningskåken trevlig och bebolig, så målade mina föräldrar om toan i en stark neongrön färg. Så när då herren som bodde i lägenheten jämte, förmodligen hemkommen efter ett av sina järntogs-besök, skulle gå på dass fick han nästan hjärtsnörpen och började skrika när han fick se förvandlingen på toan. Tydligen lärde han sig att tycka om dasset och mina föräldrar och herren kom väldigt bra överens. De bodde där i 1 1/2 år och minns det med glädje.

Så, det finns nått där under den gråa, trista ytan på insidan som är varmt, ombonat och inbjudande. Även om denna anekdot gällde Jungmansgatan, så kan säkert känslan appliceras på vilken Fjällgateadress som helst.